Lars fotar fjällen från sin sopbil

Mötet. I mer än 30 år har Lars Sjölund fotograferat. Transportarbetaren åkte med i sopbilen. Genom en frusen värld av is och snö.

Lars Sjölund fotar fjällen.
Lars Sjölund dricker kaffe.
Soluppgång över fjällen.

En halvtimme kvar till gryningen. Den vita röken stiger spikrakt upp från trähusen som kurar intill Kalixälvens strand.

Lars Sjölund stannar vid vägkanten för att tömma. Det är 28 grader kallt. En torr kyla som ritar iskristaller på sidorutorna inne i hytten.

Sopbilen vantrivs. Den hydrauliska armen som ska greppa och tömma kärlen får plötsligt fnatt. Helt utan någon styrning lyfter den i ultrarapid upp ett sopkärl, locket öppnar sig och avfallspåsarna dråsar i marken.

– Shit! utbrister Lars Sjölund och försöker skaka liv elektroniken i joystickhandtaget.

Någon minut senare är vi på väg igen. Mot Nikkaluokta – porten till Kebnekaise. Lars bromsar in på den räfflade skridskobanan. Han stannar bilen helt och plockar fram mobilen. Det är magiskt. Framför vindrutan är fullmånen på väg upp över en fjällkam.

– Är det inte fantastiskt, säger Lars. Att få uppleva sånt här i jobbet. Min längsta runda är drygt 30 mil. Jag har kört sopbil i 40 år nu. Det är ganska häftigt faktiskt.

– Visst, jag kunde säkert ha jobbat med något annat. Men jag trivs och i hytten får jag tid att tänka. Tid att skissa på bildidéer inne i huvudet och fundera över texter jag vill skriva.

I höstas var han klar med senaste boken. Det är 180 sidor fullmatade med bilder av vännen Nicklas Kruuka, som också jobbar som miljöarbetare på det kommunala bolaget Tekniska verken i Kiruna.

De hade jobbat ihop i några år och Lars Sjölund fascinerades av Nicklas berättelser från skogarna och jakten i trakterna kring Vittangi. Lars bestämde sig för att följa med under en höstjakt. Med kameran. Mötet blev omtumlande.

– Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig. Men en föreställning handlade om att jag skulle få träffa machomän som drog grabbiga historier och snackade om vapen och kikarsikten.

– I stället fick jag uppleva nära gemenskap och en väldigt seriös inställning till naturen. Det var jakten som gällde, inte dyra prylar. Det var underbart att träffa människor som inte fastnat i statusfällan.

Den första helgen med jaktlaget följdes av fler och Lars Sjölund såg också till att intervjua Nicklas Kruukas familj och släktingar. Alltihop finns med i boken som nu är printad i ett 50-tal exemplar. Ett av dem köptes in av stadsbiblioteket i Kiruna.

Utanför sopbilen har temperaturen stigit ett par grader. Solen lyser trevande över lågfjällen i sydost och det är absolut vindstilla.

Lars stannar vid några gårdar och vi förundras båda över hur det är möjligt att bo så här. Med älven framför farstutrappen. Med det speciella ljuset och mil av fri sikt som rensar hjärnan.

Han hoppar ur hytten och tar snabbt ett par bilder på en översnöad VW-bubbla med Kebnekaisemassivet som avlägsen fond.

– En dröm, säger Lars, är att få porträttera människorna som lever just här längs Kalix älvdal. Jag skulle vilja komma nära dem och ta del av deras historier.

Vi är ute på landsvägen igen. Två älgar kliver upp ur diket. Ingen av oss får upp kameran innan de försvunnit in i snårskogen.

Lars Sjölund har hunnit fylla 58 år. Han började köra sopbil direkt efter lumpen. Tanken var att det skulle bli ett halvår, ett vikariat bara.

– Jag var faktiskt beredd att lägga av redan i halvtid, jag fick så jäkla ont i axlarna. Men i samma veva slutade vi med plåttunnorna och fick säckar i stället. Det underlättade.

Lars fortsatte hämta in avfall. I dag varvar han sidlastarkörningen med en traditionell sopbil med bakvagga. Det innebär att han varannan vecka får hoppa ur hytten och dra fram kärlen manuellt.

– En jättebra lösning. Det gör att jag får röra på mig och kroppen håller bättre, summerar han.

Till en början var Kirunas miljöarbetare med i Kommunal. Men en segdragen facklig dragkamp om bussförare och renhållare slutade med att renhållarna fick byta förbund, till Transport.

Det var efter bytet som det fackliga engagemanget vaknade. Orsaken var en ny ledning som kom in i bolaget 2005 och ställde allt på huvudet. Plötsligt gällde samma tidspress och stress i Kiruna som på många andra håll i branschen.

Kampen för rimliga arbetsvillkor har etsat sig fast i Lars Sjölund. Under intervjun återkommer han flera gånger till vikten av solidaritet, att man inte bara höjer rösten i bastun.

– Vi segrade, det tog flera år men vi såg till att ledningen avsattes och vi fick faktiskt Transports arbetsmiljöpris för vårt arbete. Det kändes stort.

Yrkeslivet hade kunnat ta en annan vändning för Lars Sjölund. Redan 1981 fick han sin första kamera, av farfar som var en skicklig möbelsnickare.

Några år senare köpte han en modern småbildskamera och vid sidan av sophämtningen hoppade han under en period in som frilansfotograf på morgontidningen Norrländska socialdemokraten (NSD).

I dag plåtar han med systemkamera, kompaktkamera eller med mobilen. Mängder av bilder är tagna på sambon Yvonne Eriksson, de vuxna utflugna döttrarna och barnbarnen.

Ett pågående projekt handlar om att dokumentera Kiruna innan hela stadskärnan flyttas österut. Både Lars och Yvonne är fundersamma. Det är oklart om deras hus måste bort. Det står precis på gränsen.

– Även om kåken blir kvar vet jag faktiskt inte om jag vill bo precis vid kanten till ett inhägnat rasområde, säger Lars. Möjligen är det dags att flytta någon helt annan stans. Kanske till ett hus vid Kalixälven, vi har fantiserat om det ibland.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Lästips:

Efter över 30 år bakom ratten vägrade Patrick Jonasson låta en diagnos sätta punkt. I stället blev det början på en kamp tillbaka. Foto Anna Wilhelmsson

”Jag är glad att jag inte gav upp”

Mötet. Patrick Jonasson hade varit helt fri från anfall i 25 år. Ändå förlorade han sitt körkort på grund av sin epilepsidiagnos när reglerna ändrades. Det som följde blev en flera år lång kamp. Mot myndigheter, regelverk och en tillvaro där hela hans yrkesliv plötsligt stod på spel.

Hej då Svenska Transportarbetareförbundet! Karin Peterson checkar ut men behåller sitt röda hjärta. Foto: Justina Öster

Trettionio år i Transports tjänst

Mötet. Alla visste vem Karin som körde gula bussen var, färre att hon kallades Slaktaren från Torslanda. Det svarta hårburret har blivit grått efter cancern. Själv kallar hon sig blondin.

Peter Gustavsson och Mats Wingborg har skrivit Hej då Tidö, ett bokslut över fyra år av en ny regeringskonstellation. Foto: Verbal förlag

Har tiden för Tidö runnit ut?

Politik. Sverige har haft en historiskt unik regering under snart fyra år. Om författarna till Hej då Tidö har rätt, så är tiden för Tidö slut.

Fråga facket

Måste jag bära upp tidningen?

Transport. Elias undrar om han måste bära upp tidningen då det ibland står en sur gubbe och skäller i trapphuset. Och Linnea vill veta hur det fungerar med röda dagar då hon är timanställd. Transports experter svarar.

Willilam och Fredrik har lastat färdigt inför den femte resan.

De kör dit hjälpen inte når

Hjälparbete. De humanitära behoven vid fronten i Ukraina är akuta. Men att köra hit är livsfarligt och nödhjälp har svårt att nå fram. Vi har träffat tre svenska chaufförer som tagit saken i egna händer.

Månadens medlem
Kvinna i mössa och rutig jacka står lutad mot hylla med två glasskulpturer av händer.

”För mig är konst fritt tänkande”

Skapande. Livet kretsade kring hästar, orkidéodling och fiskmedicin, men till slut landade väktaren Anne Nickels där hon hör hemma – i konsten.

Kultur
STOCKHOLM 2009-02-16 Taxibilar utanför centralen i Stockholm. Foto Trons / SCANPIX Kod 6995

Frihet och förfall – om taxi i tiden

Bokanmälan. Vid midnatt den 1 juli 1990 förändrades allt i grunden. I boken "De osynliga" berättar en taxichaufför och frilansjournalist från Stockholm om branschens förvandling efter avregleringen.

Första maj
Finklädda demonstranter på första maj i Göteborg 1970. På banderoller och plakat manas till fred och avspänning i världen. Ett par dagar tidigare hade USA utökat sitt krig i Vietnam och gått in i Kambodja. Foto: Kamerareportage/TT

”Vi har mycket kvar att kämpa för”

Transport. – Vi måste lyfta att första maj är löntagarnas dag, inte något partis eller någon vanlig helgdag. Som fackförbund har vi många segrar att fira, inte minst här i Sverige. Och vi har mycket kvar att kämpa för, säger Marie Samuelsson.

Hot och våld
Foto: Shutterstock

Rån, glåpord och slag – en del av jobbet

Arbetsmiljö. Många av Transports yrkesgrupper utsätts för både hot och våld i jobbet. Vissa närmast dagligen. Här berättar fackets ombud om fler fall när anställda råkat ut för glåpord, rån och slag. Ibland ryker också personalen ihop.

Fråga facket
Illustration: Martin Heap

Måste han jobba in alla röda dagar?

Transport. Andreas undrar om hans man verkligen måste jobba in alla röda dagar som infaller i veckan och lastbilschauffören Julia frågar om hon måste stå ut med sexistiska skämt från kunder. De får svar från Transports experter.

”Det kommer alltid komma människor i ledande ställning som vill ha makt. Men man ska inte tro att man är förmer än andra. Makten kommer underifrån”, säger Karin Peterson som nu lämnat förbundsstyrelsen i Transport. Foto: Justina Öster

Trettionio år i Transports tjänst

Mötet. Alla visste vem Karin som körde gula bussen var, färre att hon kallades Slaktaren från Torslanda. Det svarta hårburret har blivit grått efter cancern. Själv kallar hon sig blondin.

Månadens medlem
”Den pillrigaste tårta jag gjort” säger Maja om lastbilstårtan med chokladbottnar, hallon, vitchokladfluff med chokladkross och kola. Foto: Bertil Janson

Maja bakar snabbt en läcker lastbil

Åkeri. Hon kan både köra och baka lastbilar, med ”älgstaket” och allt. Ibland vore kanske även ett vargskydd bra.

Hallå där!

Mikael Danielsson Sjöstam

…Transportombudsman i avdelning 28 och initiativtagare till valprojektet Gallfeber.

Kultur
Peter Gustavsson och Mats Wingborg har skrivit Hej då Tidö, ett bokslut över fyra år av en ny regeringskonstellation. Foto: Verbal förlag

Har tiden för Tidö runnit ut?

Politik. Sverige har haft en historiskt unik regering under snart fyra år. Om författarna till Hej då Tidö har rätt, så är tiden för Tidö slut.