Kyrkan och facket viktiga för Hope
Mötet. På Entebbes flygplats ett par mil från Ugandas huvudstad Kampala står en flygtaxichaufför och håller upp en skylt med våra namn. Hon presenterar sig som Hope.
– Av 240 chaufförer som kör taxi från flygplatsen är vi bara fyra kvinnor. Jag var den första och har kört i snart fem år, säger Edith Hope.
Hon berättar att familjen lyckades köpa en begagnad Toyota när hon skulle börja köra taxi.
– Jag ville bidra till ett bättre liv för mina barn och min man uppmuntrade mig att ta körkort. Han är migrantarbetare i Irak, och arbetar som säkerhetsvakt för att bevaka USAs ambassad i Bagdad.
I början ifrågasatte en del kunder om kvinnor klarar av att köra taxi.
– Uganda är ett machosamhälle och kvinnor som arbetar respekteras ofta inte. Men i dag är negativa kommentarer ovanliga. Jag har flera återkommande kunder som är mycket nöjda med hur jag kör, de tycker jag kör säkrare än många manliga chaufförer.
Hope kommer från en provins flera timmar från Kampala.
– Min pappa var lärare och mamma arbetade i hemmet. Totalt har jag nio syskon, berättar hon.
Det saknades pengar i familjen, så hon kunde inte fortsätta studera efter grundskolan. Eftersom det inte fanns några jobb sökte hon sig till Kampala.
– Kort tid efter att vi gift oss började min man arbeta i Irak. Visst är det tufft att han är så långt borta, men i dag finns i alla fall Skype. Det är viktigt att barnen får se sin pappa.
Hope berättar att tre saker är viktigare för henne än allt annat.
– Först är det min familj, mina barn och min man.
– Viktigt för mig är också mitt engagemang i vår lokala kyrka, att varje söndag sjunga i kyrkokören.
Slutligen, slår hon fast, betyder det mycket att själv ha ett arbete och ett fackligt engagemang. Hon gick med i transportfacket ATGWU efter bara en kort tid som chaufför.
– Då var några få av oss som körde flygtaxi fackligt organiserade. Vi var några stycken som började agitera för att organisera sig. I dag är samtliga som kör flygtaxi medlemmar.
Går det att kombinera din religiösa tro med ditt fackliga engagemang?
Hope ser oförstående ut inför frågan.
– Varför inte? Jesus sa att det är viktigt att hjälpa de små i samhället och till den gruppen hör vi arbetare i Uganda.
I genomsnitt brukar hon köra in 100 till 200 US-dollar netto i månaden (cirka 900 till 1 800 svenska kronor). Månadslönen för hennes man är 1 000 dollar.
– I Uganda där arbetslösheten är hög kan det låta som en hygglig totalinkomst. Men inflationen gör att basvarorna ständigt stiger i pris. Dessutom får jag hjälpa min mamma som bor kvar i provinsen med pengar till medicin och annat.
Vår sista dag i Uganda besöker vi Edith Hope i hennes hem. Vägen till förorten där hon bor går längs vägar färgade av Afrikas röda sand. Vi möts av hennes två barn, åttaåringen Isaiah och Jeezreel, två och ett halvt år, plus 19-åriga systerdottern Deborah som passar barnen när hon själv kör taxi.
I Kampalaförorten Asumwe saknar hushållen vatten inomhus. Det måste hämtas från en gemensam brunn. Invånarna delar också på toaletterna.
Medan lilla Jeesreel först är lite avvaktande börjar Isaiah snart prata med oss. Vad tänker du bli när du blir stor, undrar jag.
– Pilot så klart, svarar Isaiah. I skolan älskar jag matematik och att på rasterna spela fotboll.
Tiden rusar och snart är det dags för Hope att köra oss till flygplatsen. Precis när vi ska ta avsked säger hon:
– Jag vet inte om det märks men jag är gravid i tredje månaden. Nästa gång vi ses är jag trebarnsmor. Men köra flygtaxi tänker jag fortsätta göra även om jag har fler barn.
