”Jag slutar aldrig tro på människor”
Mötet. Jalla, jalla! Nermin Pudic har styrkan hos den som verkligen tror på det han gör. Och språket för att förklara rättigheter för en bulgarisk lastbilschaufför.
– Det är vackert eller hur?! Bilvägen upp mot norr, utmed vattnet, när kylan kopplat ett fastare grepp än i södra delen av länet. Nermin Pudic kör färdtjänstens stora multibil från Örebro, mot Hällefors. Himlen är mestadels blygrå men så pekar han mot en lucka i molnen.
– Jag ser det lilla blå.
Fast mest talar han om struktur. Som svar på frågor om hur han lyckas organisera och driva arbetet. Under hösten i perioder: två veckor som färdtjänstförare, två med fackligt arbete, bland annat ett försäkringsprojekt.
Och om att förstå människor, arbetare.
Själv kom han till Sverige för 24 år sedan, först till Göteborg, men är nu sedan många år Örebro trogen. Sitt gamla hemland kallar han Jugoslavien, och språket jugoslaviska. ”Jag är inte intresserad av någon uppdelning”.
Nermin Pudic satt tre år i krigsfångenskap i Bosnien under krigsåren.
– Det har ändrat min syn på människor, på ägande. Jag älskar mina barn över allt, men jag är huvudpersonen i mitt eget liv.
Bra lyssnare
Han talar fort och tydligt. Om vikten av att ha ett anställningsbevis. Om sin favoritarkitekt som präglat den moderna stadsbilden i den spanska staden Valencia, som han besökt flera gånger med sin familj. Om bolagets nodsystem för körningarna.
Och han är bra på att lyssna.
– Är du hungrig? frågar Nermin och bjuder på sallad och banan som han har med i multibilen.
– Jag är med i facket för att jag vill se förändring. Det har skett mycket i taxi- och bussektionen. Och det handlar inte om att vi vill jävlas med arbetsgivare, men …
Han blir genuint upprörd när en arbetsgivare lurat anställda – och staten, det gemensamma – på pengar. Samtidigt tror han att det också i det fallet kan röra sig om okunnighet.
– Men en kille lät bli att betala in tjänstepension i fem år, det är många hundratusen kronor för alla anställda. Medvetet. Sånt gör mig förbannad!
Avbrott för träff med en kollega, genom neddragen ruta, när de möts på en liten väg i ett bostadsområde:
– Jalla, bror, det är inte bara att säga upp sig, tänk på din familj, som jag sa!
Och tidigare till en passagerare, en äldre kvinna på väg till sjukhuset för undersökning, ställer han frågan om hon vet ifall hon har rätt till bostadsbidrag. – Ja, jag ska ringa, svarar hon innan de skiljs åt.
– Du vet, många i den generationen vill inte ställa krav …
Nermin Pudic läser en dikt av en poet, till sin döde barndomsvän. ”Du gick långt till den yttersta gränsen, havet tog från himlen” översätter Google Translate från språket som då kallades serbokroatiska när orden skrevs.
Anrop
Sambandscentralen anropar. Det har blivit något fel med hans körtid, men det är lugnt. Nermin förhör sig om att någon anhörig möter upp eller om personal från vården finns på plats i Hällefors. Färdtjänstkunden behöver hjälp när han kommer fram. Bilen är utrustad med en trappklättrare som klarar lyft för fastigheter utan hiss, Nermin har den utbildning som krävs för att klara den ensam.
På hemväg är det stopp i trafiken efter en olycka mellan Nora och Örebro. En lastbil blockerar riksväg 50. Nermin frågar två unga tjejer, som går vid vägkanten, vad som hänt. De har bråttom men deras buss kommer inte förbi. I stället vänder Nermin färdtjänstbilen och kör hem dem och tar sig sedan, via slingrande småvägar, själv hem. Det går fort.
Han har många tatueringar, en med kyrilliska bokstäver – ofta associerat med den serbiska sidan, vilket väckt ont blod. Och han har Tito, landets statschef till sin död 1980, tatuerad på ena armen. ”Han gjorde mycket, byggde upp landet. Och utrotade analfabetismen”. Nermin Pudic är fortfarande röd. Vänster.
Han vill visa arbetskamrater som stöder Sverigedemokraterna och som beklagar sig över invandrare som bara utnyttjar systemet. Nermin hade under dryga 20 år på svenska arbetsmarknaden aldrig varit sjukskriven när han en månad tidigare drabbades av gallstensanfall. Han var på väg till jobbet när smärtan högg till och han i stället fick föras till sjukhus i ambulans. I fyra dagar låg han sänkt och det var tal om operation men han kunde snart återgå till jobbet. Och nu visar han ett papper.
– Det är fantastiskt! Kan du förstå?
Pappret är utskriften med dagrapport med sjuklön.
– För andra kanske det är en liten grej, något självklart. Det är ju så här det ska vara.
Facklig information
En torsdag några veckor senare slår Nermin Pudic och andra upp Transporttältet utanför centralstationen i Örebro. Transport bjuder på hamburgare och dricka till taxiförare. Och en och annan förbipasserande, som också kan ställa frågor om facket – eller bara prata.
– Hallå, är det någon som kan tolka!? Vi behöver någon som kan prata sorani, ropar Nermin Pudic och hittar snart ”en mästare” på det sydkurdiska språket, Transportmedlemmen Rebwar Hamasaeed, som kör för Örebrotaxi.
– Rebwar, hjälp mig flytta bordet!
De ställer upp bordet på plats, med mat, dryck och information från facket.
– I natt träffade jag tidningsbud. Många av dem behärskar inte svenska, har kanske bott här ett par månader och är glada att ha hittat ett jobb. Hur stor sannolikhet är det att lyckas? Vad vet man om kollektivavtal eller Afa-försäkringar? Många vet inte ens vad anställningsavtal är.
Sektionsordförande Nermin Pudic hänger stolt upp sektionens nya banderoll. Den passar perfekt, tvärtemot vad kamraterna från avdelningen tror.
– Bra på att organisera? Ja, jag tror att jag är det, men det kan ibland vara svårt när det gäller taxi, säger Nermin Pudic. Han själv har gått fackets Roa-kurser; utbildning i att rekrytera, organisera och aktivera.
Utanför stationen i Örebro ringlar kön med många taxibilar, många olika bolag. Få kunder, dåligt med körningar. Överetableringen har slagit hårt.
– Jag talade med en kille som fick ut 14 000 kronor netto i månaden, han körde över 200 timmar. Han hade inställningen att han inte ville säga något av lojalitet med arbetsgivaren, säger Nermin Pudic.
– Det finns så mycket okunskap. De jobbar svart … vet inte vad facket är. Och inom taxibranschen används inte facket för hjälp och stöd på samma vis som inom andra yrken. Många vet inget om sina rättigheter.
Många som kommer till tältet vill tala. De har frågor men vill inte säga sina namn, rädda att bli brända i branschen.
– Det handlar ofta om att läsa mellan raderna, det handlar inte om akademiska kunskaper, säger Nermin Pudic.
– Men det finns hopp, nya medlemmar har kommit till, säger Nermin Pudic.
Hemmablinda
Ett problem kan vara att vi blivit hemmablinda, tar den svenska modellen för given och har glömt kampen, menar han. Och talar sedan länge om arbetet med att bygga upp taxisektionen inom Transports Örebroavdelning.
– Glöm bara inte bort att skriva om Thomas Stenius och Stefan Nilsson, det är deras förtjänst.
Han talar också om deras individuella olikheter och tro, med djup respekt.
Nermin Pudic slår fast att han själv är ateist, utan tvivel.
– Men jag slutar inte tro på människor, aldrig.
