Krönika

I väntan på jobb

Davids krönika. Jag har varit med om flera kriser i arbetslivet. Och frågan är om det inte alltid är lite kris. När som helst kan förutsättningarna ändras och jobb försvinna i någon upphandling eller för att ett konkurrerande företag lagt ett skambud.

I större sammanhang inträffade en av de värsta kriserna i början av nittiotalet, då regeringen fick för sig att knyta kronan till euron. Valutahandlarna trodde inte på det och Riksbanken höjde räntan till 500 (femhundra) procent för att få pengarna att stanna i Sverige.

Jag behöver inte nämna att det gick åt helvete. Hela Sverige släcktes ner ända tills regeringen gav sig och lät kronan flyta fritt med en saftig devalvering som följd.

Till allt elände hade jag åkeri på den tiden. Men jag hade lite tur. Alla andra enbilsåkare ville ligga ute på vägen och dra som riktiga cowboys. Jag hade åkt på den tristaste körningen: kaffecontainrar mellan Stockholms frihamn och KF:s rosteri på Kvarnholmen.

Men kaffe dricker ju alla oavsett konjunktur. Och chaufförerna som väntade på jobb vid hamnen såg ut som om de kollade på en pingpongmatch, då de såg på mig fara fram och tillbaka med containrarna.

Att som nu, få benen undanslagna, och på bara ett par dagar bli helt utan jobb, har jag dock aldrig varit med om. Och kanske säger krisen oss något. Att hjulen snurrat för snabbt och så plötsligt, då vi står inför ett reellt hot, drabbas vi av panik och stänger ner allt.

Det är tveksamt om själva pandemin är värre än andra virus som sars, svininfluensan eller asiaten. Dödsfallen totalt sett i Sverige är hittills inte fler vid den här tiden än under influensautbrottet 2018, enligt SCB.

Men de som inträffar är naturligtvis fruktansvärt tragiska och jag har själv bekanta som gått bort i covid-19. Smittan kommer också tillbaka i vågor; som alla virus. Plus det hemska faktumet att nya virus är att vänta i framtiden.

Det måste vi förhålla oss till. Ha en äldrevård värd namnet med trygga anställningar, stabila livsmedelssystem (i höst kommer vi helt säkert få matbrist), relevant skyddsutrustning och ett samhälle där man planerar för människorna, inte bara för de som har störst kapital.

Just nu ser det dystert ut. Inga jobb, social distansering och inga resor. Men kraften finns där, vi kan greja den här krisen och vi kommer greja framtida kriser. För vi är starka och vi är bäst!

Och exakt nu får jag en förfrågan på sms om en körning till hösten. Jag knappar tillbaka ett: YES!

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Thomas Laursen:
    31 maj, 2020

    Alltid intressant att få läsa David Ericssons inlägg.

Lästips:

Niklas Knight, vd Best Transport

”Det måste gå att kombinera lönsamhet och schysta villkor”

Debatt. Marknaden för bud och hemleveranser har vuxit explosionsartat de senaste åren. Dels tack vare digitaliseringen men den har också accelererat kraftigt på grund av coronapandemin.

David Ericsson. Foto: Jan Lindkvist

Älskade jävla väg

Davids krönika. Det började med Bob Dylan. Hans nasalt gnälliga sång lockade mig ändå som tonåring till att längta ut på vägarna. Inte minst för alla hans besjungna erövringar. Som i ”Girl from the north country”.

Transportarbetarens logga / Transportarbetarens logo

Cabotagefusk blir dyrare

Åkeri. Nyligen friades DHL i hovrätten i en tvist om beställaransvar. Knäckfrågan handlade om hur cabotagetransporter ska definieras. I dag presenterade regeringen flera förslag på lagskärpningar. Bland annat högre böter.

Det måste gå att kombinera lönsamhet och schysta villkor

Debatt. Marknaden för bud och hemleveranser har vuxit explosionsartat de senaste åren. Dels tack vare digitaliseringen men den har också accelererat kraftigt på grund av coronapandemin.

David Ericssons senaste krönikor
David Ericsson. Foto: Jan Lindkvist

Älskade jävla väg

På väg. Det började med Bob Dylan. Hans nasalt gnälliga sång lockade mig ändå som tonåring till att längta ut på vägarna. Inte minst för alla hans besjungna erövringar. Som i ”Girl from the north country”.

Att bygga ett hus tillsammans

Hattstugan. Vad gör man då den vuxna dottern är ledsen, har problem med en tidigare relation, är sliten efter flera års nattjobb som barnmorska och av att vara ensamstående med ett barn? Och hon har en enda stor önskan: att bygga ett eget hus? Jo vi bygger förstås ett!

Diktaturen som alla älskar?

Politik. Vid mina ändlösa körningar upp och ner genom landet noterade jag att det var ovanligt många ekipage med sjöcontainers på vägarna strax efter påsk. Helsingborgs godsbangård var också full av containertåg.

Vi är bra på att lyssna!

Ledare. Hej kamrater och läsare! Här skriver jag nu för första gången, som ny tillförordnad chefredaktör för tidningen.

Vad är en röst på S värd i nästa val?

Ordförandeord. Vart är Socialdemokraterna på väg egentligen? Frågan är ytterst aktuell och bottnar i att partiet nu tvingas leverera det elände man gick med på i den så kallade januariöverenskommelsen.

Kräv att vi ska få använda toaletten!

Insändare. Det är ingen hemlighet att gigekonomins företag, som Foodora, inte tar hänsyn till arbetarnas rättigheter och säkerhet. Förutom usla arbetsvillkor, mycket låga löner och osäker arbetsplats, måste vi också utstå omänskligt bemötande av restaurangerna.

Utsatt arbete i färdtjänsten

Insändare. Vi färdtjänstchaufförer är en av de personalgrupper som får samhället att fungera. Vi tillhör en samhällsviktig funktion. Vi kör barn med olika behov till skolan. Äldre till daglig verksamhet, vårdinrättningar och sjukhus.

Jag känner mig verkligen inte trygg …

Ordförandeord. En fråga man kan ställa sig i dessa i flera avseenden märkliga tider är ju vad som i framtiden kommer att vara det så kallade nya normala. Jag tänker på flera saker, men vill börja med det som håller på att hända inom LO.

Nu lämnar jag över

Ledare. Det här blir min sista ledarkrönika i Transportarbetaren. Efter 19 år som chefredaktör lämnar jag stolen, för att gå i pension lite senare i år. Många tankar snurrar när jag försöker summera min tid på Transport och förbundets medlemstidning.

Individuella löner styrs av godtycke

Debatt. Hur är det möjligt att fortsätta med individuella löner? Trots detta har man fortfarande individuell lönesättning inom offentlig verksamhet.

Bannlys ackord på samhällsbetalda resor

Insändare. Låt oss gå samman i hela landet, lägga ner jobbet, samla ihop oss utanför riksdagshuset och ställa politikerna mot väggen. Det är sjukt att köra gamla, sjuka och skolbarn på ackord! Att det bara får fortgå år efter år.

Kasta sten i glashus…

Ledare. Posten, numera Postnord, har fått ta mycket skit genom åren. En del är säkert motiverat, men det finns ändå skäl att nyansera bilden.

Man får städa upp sin egen skit

Ordförandeord. Transportarbetareförbundet tar alltid strid för sina medlemmar när striden måste tas. Vi som är medlemmar i förbundet har detta som en naturlig del av förbundets DNA, våra utbildningar präglas av detta och våra anställda och förtroendevalda fostras in i detta.