Ledare. När vi trodde att det värsta eländet var över, en pandemi som skördat åtskilliga människoliv och rest nya murar mellan människor, är nästa elände en verklighet. Men till skillnad från ett elakt virus är Putin och Rysslands angreppskrig mot sitt grannland Ukraina planerat och genomfört av människor.
Mot idioti, maktbegär, satanism och elakhet hjälper inga vaccin. Inga böner i världen, till alla sorters gudar, kan stoppa vansinnet. Hoppet står till vår solidaritet och envishet att aldrig ge efter för förtryck och terror.
I Ryssland sätts Putins oliktänkare, människor som protesterat mot Putin och kriget, i fängelse. Punk- och aktivistgruppen Pussy Riot har länge varit ett gruskorn i ögat på Putin, för att uttrycka det milt. Pussy Riot-medlemmen Maria Aljochina och hennes flickvän såg till slut ingen annan utväg än att fly landet. Det gjorde de utklädda till matbud.
Samma dag, den 11 maj, var Storbritanniens premiärminister Boris Johnson på besök hos Sveriges statsminister Magdalena Andersson. De satt bokstavligen i samma båt, i en eka i Harpsund. Johnson och Andersson skrev under en politisk solidaritetsförklaring där Boris Johnson lovade att Storbritannien skyddar Sverige i läge av kris. Avtalet innebär också att länderna kan dela underrättelseinformation och teknologi. Den 15 maj röstade Socialdemokraterna för ett Nato-medlemskap. Ett historiskt beslut. Rätt eller fel? Jag vet inte.
Transportarbetaren har varit i kontakt med Oleg Grygoriuk, ordförande för hamn- och sjöfolksfacket MTWTU i Ukraina. Du kanske kommer ihåg honom från vårt aprilnummer, där Oleg berättade hur hamnfacket hjälpte familjer att fly? Då, för knappt två månader sedan, gick det fortfarande att arbeta rätt obehindrat i Odessa, där basen för MTWTU ligger. Nu är det ständiga attacker från ryska armén.
Vi har också följt med Rabbe Collmar och Pierre Yudego, renhållningsarbetare i Gamla stan i Stockholm. Eller stolta sopgubbar som Rabbe säger. Pittoreska och vackra miljöer men också trånga gränder och svåråtkomligt för sopbilar och andra transporter. Stolt men inte nöjd brukar det heta efter avtalsförhandlingar. Nog borde arbetsmiljön ute på arbetsplatserna vara något som vi ska kunna vara både stolt och nöjda över. Är det verkligen omöjligt att jobba ett helt arbetsliv utan att gå sönder?
