"Fråga inte en ungdom om den ska gå med i facket", säger Marianne Olsson. "Prata i stället om arbetsmiljö och att man kan skada sig, så kommer man in på vad facket är bra för."

Månadens medlem. Det här är Marianne Olsson. Hon har två jobb. Ett som mackanställd och ett som tidningsbud. En svinkall morgon för två år sedan, när ingen såg eller hörde, halkade hon och bröt foten. Du kan inte ana vad som hände sedan …

Jo, där ligger hon. Det har kommit nysnö. Marianne Olsson är ingen nybörjare på hala uppfarter, men nu är det fredagen den 13:e. År 2013. Plötsligt hade fötterna farit i väg och så pang. Klockan är 4.25 och i handen håller hon morgontidningen som ska in i brevinkastet.

Så vad hände sedan?

Foten är bruten på flera ställen. Men det vet hon inte, just nu märker hon bara att det inte går att stödja på den. Hon börjar åla.

Tillbaks mot bilen?

Nej, mot brevinkastet. För tidningen ska fram till varje pris. Plikten först. Det här är före överfallslarmets tid. Och telefonen har hon lämnat kvar i bilen. Alla sover. Ingen hör henne om hon ropar.

Termometern visar på minus 25. Är hon inte rädd?

Marianne Olsson är inte lagd åt det hållet. Men hon kan bli förbannad. Som den gången två narkotikapåverkade killar kom in på macken och försökte sno en grästrimmer. De fick med Marianne att göra. Sedan blev det rättegång och inför den försökte de skrämmas. Marianne fick poliseskort hem från jobbet. Men rädd …

– Nä. Men jag började engagera mig fackligt för att ta reda på mina rättigheter på jobbet.

Egentligen är tidningsbudandet bara en bisyssla, trots att hon kör sex dagar i veckan. Sedan 23 år heltidsjobbar hon på OKQ8. Men Marianne är av den nyfikna sorten och vill prova på fler jobb. Som att dela ut tidningar.

Hur är det då?

– Åh jag njuter av tystnaden! Jag rensar huvudet när jag sitter själv.

Två heltidsjobb. Och fackliga uppdrag som skyddsombud, ordförande för Transports Gällivaresektion och ledamot i Luleåavdelningens styrelse.

Kommer det att sluta så här?

Ja. Så länge hon orkar fortsätter hon på det här viset.

Men tillbaks till den där morgonen på uppfarten. Hur slutar det?

Det som brukar ta henne fem sekunder tar henne nu tjugo minuter. Hon kommer upp en bit för den glashala backen men glider direkt ner igen. Men till sist. Och där ligger mobilen. Hon når den precis. Till ambulanssjukvårdarna säger hon att det nog bara är en stukning och att hon har inventering på macken i eftermiddag.

Det dröjer två år innan Marianne Olsson kan jobba igen.