Davids krönika. Jag somnade inte förrän vid fyratiden på morgonen när orkanen Alfrida drog in. Stugan i skärgården skakade och de lösa nockplåtarna som jag borde satt fast i höstas hamrade och slog.
Frampå morgonen fattade jag att det blivit strömavbrott, för det var kallt i rummet. Men jag drog täcket över huvudet och hoppades att strömmen skulle vara tillbaka efter några timmar. Det var den inte.
”Ingen täckning”, stod det på mobilen när jag till sist steg upp. Alltså måste ön och kanske hela skärgården vara utan ström.
Ingen el betydde ingen spis och inget kaffe. Den direkta impulsen var att ta första båten hem till stan. Men så kom jag att tänka på vår sällan använda vedspis. Den och en kamin kunde ju hålla värmen i huset. Och fixa kaffevattnet.
Inte skulle jag vara den förste att ge upp bara för att det fattades kräm i ledningarna!
Att inte ha dator eller mobil kändes först jobbigt, men efter ett tag var det riktigt skönt. Framåt kvällen eldade jag och satt och läste vid ett par stearinljus. Till utedasset, som åter kom till heders i stormen, lyste jag mig med en pannlampa.
En känsla av befrielse kom över mig. Jag nådde ingen och kunde inte nås av någon. Ungefär som före mobilernas tid. När man fick uppsöka en telefon i stället för att bli förföljd av en.
Då fanns det ett slags mystik i att inte alltid vara tillgänglig. Att ha ett eget initiativ, äga sin tid även i vardagssysslorna.
Utan minutscheman och gps-kontroll var det fullt möjligt att stanna lastbilen och ta en kopp svart nattkaffe med rostbiffmacka under gröna lampskärmar på Åsljunga motell. För att sedan köra sista biten på E4:an ner till Helsingborg, dimman, färjorna och mistlurarnas stad.
Eller att sitta med kollegor och prata bort ett par timmar på fiket i Harmånger en vinternatt, på väg norrut. Bara för att få den kraft som behövdes för att klara snöyran på den smala E75:an mot Östersund.
Borta i tankar blev det till slut riktigt behagligt av eldandet i det strömlösa huset. Det doftade gott av veden och otroligt nog värmde den lilla kaminen ända upp till övervåningen.
Det var som att komma tillbaka till den gamla tiden. Fjärran från AI-robotar, algoritmer och fake news. Den tid då det man sa och tänkte var det som betydde något. Och en dag kommer vi nog konstatera att det enklaste är det som verkligen fungerar.
