Davids krönika. Åttiotalet – en speciell tid. Både så lik och så olik våran i dag. Industrin var stark i Sverige och det var inte Göteborg utan Stockholm som var Sveriges största industristad.
Industriområdena sträckte sig kilometerlånga. Som Atlas Copcos i Sickla eller som Södra Hammarby och Lugnet. I hamnarna svängde kranarmarna in över fartygen med styckegods, och maskindelar till hela världen.
I stan fanns det många små grötfik där inte bara äldre tanter utan också folk från olika länder serverade gröt och rågkakor med ost och leverpastej. För att senare på dagen laga till rotmos med fläsk eller falukorv med potatismos. Och på torsdagarna var det pannkakor med ärtsoppa. (Fast på en del ställen fick man inga pannkakor förrän man ätit upp ärtsoppan.)
En brytningstid där de flesta, men inte alla, hade telefon. En fast i bakelit som hängde på väggen, eller en lite modernare ”dialog” i hårdplast. Dock med nummerskiva, sällan med knappar.
På den tiden röjde jag som värst både på krogar och ute på jobb. Jag ville bli stark och bangade inte för de tunga jobben, som att resa byggnadsställningar.
SAS-Carlzon hade ännu inte slagit igenom med sina charmkurser och man sa väl ungefär vad man tyckte till såväl hög som låg på arbetsplatserna.
Jag vill inte vara nostalgisk, arbetsmässigt var det mycket som var för jävligt, med utrustning som gick sönder på miljoner olika sätt. Men känslan, dofterna, gemenskapen bland slamrande ställningsrör på byggen, eller i långtradarfik på nätterna där det alltid fanns tid för en extra kopp kaffe och en pratstund.
Och så kärleken. Den kvinnliga frigörelsen fanns sedan slutet av sextiotalet och relationerna var många och fria. Om än inte alltid så jämlika och det gällde att passa sig för att inte bli kallad ”mansgris” då man kanske inte bara var intresserad av att prata politik och jämlikhet med tjejerna.
Utopin om den fria kärleken levde även om den ofta försvann i samma stund man själv blev övergiven.
Så här långt efteråt är det roligt att få skriva om den tiden. Det blev till slut åttiotalsromanen Döden är inte nog. Den handlar om Sven som mötte halvdanska Annie, uppvuxen i ett kollektiv i Småland och i Köpenhamns slum. En våldsam historia, men en som ändå, trots namnet, mest handlar om kärlek.
Och nu är den klar och efter en alldeles för lång väntan på förlaget är den här. Romanen om livet på åttiotalet!
