Stefan Gidlöf tittar ut över Norviks hamnområde. Han är fortfarande besviken över att arbetarkollektivet inte fick vara med och tycka till om utformningen.

Hamn. En råkall dag vid färjehamnen i Nynäshamn. Transportarbetaren möter Stefan Gidlöf. Fulltatuerad hamnarbetare som vill att facket tänker nytt.

– Hade jag jobbat i dag hade vi inte haft tid att prata, säger Stefan Gidlöf när han leder oss genom det kombinerade garaget och spolhallen.

Det hörs att han har rötterna i Västernorrland.

Han pekar på skylten och tar av sig skorna innan han går in i den blå byggnadens kontorsdel.

Det är morgon för journalister och strax lunch för hamnarbetare. Stefan Gidlöf har semester, men är på jobbet för att träffa Transportarbetaren.

Utanför är det mulet och Gotlandsfärjan ska snart förtöjas vid Nynäshamns hamn.

Men Stefan hade nog kunnat snacka i alla fall. Det har blåst upp i Östersjön och det som skulle hända under dagen händer någon annan gång. Väder, vind och fartygsrutter ändrar planerna. Så funkar det i hamnen.

Stefan Gidlöf håller glasögonen i händerna. Bläcket under knogarnas hud har levt hamnarbetarliv i dryga femton år. Ända sedan han kom ner till hamnen med en stor kopia på körkortet och en önskan om påhugg, då det var för lite jobb i tatueringsstudion.

Lika länge har han varit fackligt aktiv. Och eftersom en mycket av allt förekommande arbete vid hamnen är senarelagt tar han chansen att prata om facket innan rundturen börjar.

Stefan har en enkel lösning på fackets svårighet att locka nya medlemmar: luvtröjor.

Kanske inte fullt så enkelt. Men Stefan känner alla hamnarbetarna på firman och han vet vem som är med i facket och inte. Han vet också vilka anledningar som ligger bakom.

Transports hamnarbetare har en luvtröja som delas ut vid kurser. Stefan fixade pengar så att han kunde ge tröjor till jobbarkompisarna i Nynäshamn.

– Grabbarna har slitit ut dem så att det knappt finns något tryck kvar på dem. De drar upp luvan när det blåser småspik.

– Och loggan på tröjan är jävligt snygg, det är nämligen jag som har gjort den, säger Stefan.

Stefan jämför facket med en fotbollsförening. Tusentals går på fotbollsmatch på söndagar. Nio av tio har supportertröjor på sig,

de vill tillhöra en grupp.

– I facket får vi knappt en t-shirt men jag tror verkligen att vi behöver något som visar att vi är medlemmar och vi måste hitta nya sätt att bygga samhörighet.

Vi går uppför trappan till fikarummet. På väggarna hänger gamla kartor och svartvita fotografier på stuveriarbetare. Det går att vila på en luggsliten soffa framför en tv och i rummet bredvid sitter några hamnarbetare och käkar sista mackan efter lunch vid ett avlångt bort.

– Här har vi inte fasta platser längre. Alla sitter med alla.

Klockan är 10.20 och vi kör ett par kilometer till Norvik. Den andra hamnen i området. En färja ligger förtöjd och väntar på att vindarna ska mojna. Vi kör förbi den höga kontorsbyggnaden där kranförarna vid Huthisons del av området lastar och lossar containers på distans med 5G-teknik.

Stefan och hans jobbarkompisar förtöjer och lägger av förtöjningar varje dag. Vi står nere på kajen och han pekar på de tunga trossarna som håller ett Stena Line-fartyg i kajläge samtidigt som Östersjövinden biter sig igenom klädernas lager.

När Stefan ska förtöja har trossen släppts ner i vattnet och besättningsmännen har kastat ner en lina till kajen. Hamnarbetarna använder linan för att dra den kraftiga och tunga trossen mot kajkanten, för att sedan hiva upp den på land. Det är ett tungt arbete, konstaterar Stefan.

Vi kör till omlastningslagret i hus nummer 24. En röd Kalmar-truck lastar om stålrör.

– Ni måste prata med ”Gurra”, säger Stefan Gidlöf när han parkerar utanför byggnaden.

Vi kör till omlastningslagret i hus nummer 24. En röd Kalmar-truck lastar om stålrör.

– Ni måste prata med ”Gurra”, säger Stefan Gidlöf när han parkerar utanför byggnaden.

”Gurra” heter egentligen Gunnar Augustsson och har jobbat i hamnen i 45 år och gör sig redo för pension.

Gunnar är irriterad på Transport.

– Det är åt helvete. Det är jävligt lätt att gå med, men när man ska gå ur! Efter 45 år!

När den värsta ångan har pyst ur så ler Gunnar lite.

– Men finns det någon anledning att du stannat här så länge? frågar Stefan sin arbetskamrat.

Det har varit en bra arbetsplats, men Gunnar har inte släppt sin irritation på facket.

– Ni måste ha mer power om ni ska värva, säger Gunnar och knyter näven i arbetshandsken.

Vad ska facket strida om?

– Mer lön. En annan sak är semester, vi behöver fler dagar.

– Så vi har nog ändå lite upp till kamp kvar, säger Stefan och lämnar Gunnar som har fler rör att lasta om.