Ordförandeord. Hej Transportare! Som ni säkert både läst och hört i diverse media och nyhetsrapportering den senaste tiden så har jag som enda ledamot av fjorton i LO-styrelsen sagt nej till den så kallade siffersatta LO-samordningen.
Detta gjorde jag efter att i ett första läge sagt ja till steg ett, som rörde de principer som skulle ligga till grund för en samordning. Det jag sedan sa nej till i det andra steget var kravet på löneökningarna då jag inte tyckte att kravet motsvarande vad svenska arbetare behöver och borde få i de kristider som råder.
Min uppfattning är att det finns utrymme för högre krav utifrån att den konkurrensutsatta svenska industrin har gått bra, och fortsätter att gå bra. Jag har även noterat att tysk industri tecknat avtal på 18 månader med 6,5 procentiga löneökningar samt ett engångsbelopp på 500 euro.
Det bekymrar mig mycket att facken inom industrin i Sverige inte tar rygg på Tyskland. Man hör ju alltid annars att nu när vi inte ska titta på inflationen när den är ”för hög”, så ska vi titta på den internationellt konkurrensutsatta industrin. Men nu ska vi visst inte göra det heller utan lägga oss ännu lägre i förväntat utfall.
Jag köper heller inte detta utifrån att de krav som de svenska industrifacken lägger fram historiskt brukar ge ett förhandlingsutfall på cirka 75 procent. Detta skulle ju innebära att industrifackens nuvarande krav på 4,4 procent skulle resultera i ett förväntat utfall på cirka 3,3 procent Det finns inte heller med några krav på engångsbelopp i LO-samordningen, vilket jag tycker är fel. Dels för att detta gick att få ut i Tyskland, men också för det faktum att den förra avtalsperioden innehöll en prolongering som innebar att svenska löntagare fick vänta sju månader på sina löneökningar. Ett engångsbelopp skulle passa alldeles utmärkt för att kompensera det.
Fortsättningen i denna följetong är nu att samtliga fjorton förbund inom LO ska svara ja eller nej till den siffersatta samordningen – som föreslås av en oenig LO-styrelse – senast den 9 december.
Jag hoppas fortfarande på att fler förbund än Transport säger nej till samordningen. Att knäcka ett satt industrimärke är så klart oerhört mycket svårare att göra på egen hand, än i sällskap av några fler LO-förbund som tar kampen för sina medlemmar på samma sätt som vi gör. Jag uppmanar er att prata med fackligt aktiva kamrater inom andra LO-förbund. Be dem sätta press på sina förbund och lyfta frågan, det är dags att säga ifrån nu!
Svenska arbetare är trötta på att ta ansvar när inte staten och näringslivet gör det. Den här gången ska vi ha vår del av kakan och lite till.
Jag måste avsluta med att beklaga mig lite i frågan om att inte ta ansvar. Det gäller den nytillträdda regeringen. Vart tog alla fina löften om sänkta bensinpriser, elbidrag och annat vägen? Svaren som kommer låter ungefär som att verkligheten knackade på dörren. Det gör mig ytterst förvånad, vilken verklighet har dessa drömmare levt i? För det kan väl ändå inte vara så att man i valrörelsen lovade väljarna saker som man redan i förväg visste var omöjliga att (eller aldrig ens tänkt) genomföra?
