Krönika. Man kan konstatera att en stor del av den brittiska arbetarklassen röstade för att lämna EU. Många förvånades över detta. Likaså förvånades man över att många av de brittiska pensionärerna också röstade för att Storbritannien ska lämna det europeiska samarbetet.
Vid en närmare syn på det brittiska samhället är det kanske inte så konstigt att majoriteten av britterna röstade som de gjorde. Stora delar av landet har, i kölvattnet av den nyliberala politiken som förts sedan Thatchers dagar, drabbats av en nedläggningshysteri av traditionella brittiska företag.
Fiskeindustrin har mer än halverats, stålindustrin är nästan helt borta – liksom tusentals arbetstillfällen som aldrig kommer tillbaka. För arbetarna i dessa traditionella näringar är utbildningsnivån låg, och därmed är deras möjligheter att finna ett nytt jobb obefintliga. Någon vuxenutbildning att tala om finns inte, det har inte varit den politiska ledningens främsta mål, tyvärr.
I andra delar av ekonomin, som exempelvis offentliga sektorn, har arbetsgivarna precis som i andra länder i Europa använt möjligheten att anställa billig arbetskraft. Det är framför allt migrantarbetare från de östra delarna av Europa som utnyttjas hänsynslöst.
Kollektivtrafiken har alltid varit ett så kallat ”union-job”, det vill säga ett arbete som omfattats av kollektivavtal och fackligt medlemskap. Men dessa avtal har nu försvunnit.
Så ser det ut i många yrken som traditionellt varit ”union-jobs”. De är helt plötsligt och mindre lustigt ”non union-jobs”. Och därmed har lönerna sjunkit för arbetstagarna, medan vinsterna stigit för företagen.
Mönstret känns igen från hela Europa. Exempelvis arbetar EU mycket med att införa regler som ska underlätta för företagen.
Det låter bra – men är i själva verket ytterligare eftergifter, framför allt åt de multinationella företagen, så att attackerna mot fackföreningarna och arbetstagarna kan fortsätta. Speciellt brittiska företag har under många år haft en antifacklig attityd och en fäbless för att kräva undantag från olika EU-direktiv.
Därför behövs den brittiska fackföreningsrörelsen mer än någonsin. Vi kommer att fortsätta vårt långa samarbete med den – i kampen för rättvisa och konkurrens på lika villkor.
Själv är jag säker på att resultatet av folkomröstningen kommer leda till något gott.
Britterna har visat politiker runt om i Europa att det finns ett djupgående fel i EU-projektet. Det har blivit eliternas projekt i stället för folkets.
Därför finns det nu möjligheter att ändra den politiska inriktningen. Det är tid att stanna upp, tänka efter och sedan forma EU:s framtid efter folkets vilja.
Misslyckas politikerna med den uppgiften är risken mycket stor att vi får se EU:s sammanbrott ganska snart. Om de däremot lyckas kanske vi får se ett Europa som lever upp till de drömmar och ideal som en gång låg till grund för idén om ett enat Europa.
Det är hög tid att visa politiskt ledarskap, både nationellt och i EU!
