Peter Kolmodin
Close
Den nya djurbilen var utrustad och klar. Då kom kallduschen … Peter Kolmodin är besviken på slakteriet i Linköping. ”De blåste både mig och åkeriet”, säger han.
Close

Blåst på drömjobbet

Mötet. Nytt jobb. Ny lastbil, skräddarsydd efter hans eget huvud. Och en körning som gjorde att han kom hem varje kväll. Peter Kolmodin var glad. Riktigt jäkla glad.

Kossor
Peter Kolmodin
Peter Kolmodin
Tjur

– Jag tänker på det varje dag. Kan bara inte släppa. En skandal är det. Skriv det med stora bokstäver på förstasidan, suckar han. SKANDAL!

Utanför fönstret drar snökanonen in från Kattegatt. Innan vi är klara är det kväll och gårdsplanen täckt av tung snö.

Peter Kolmodin har varit med i Transportarbetaren tidigare. Första gången handlade det om en olycka där en arbetskamrat klämdes svårt under en fallande ramp bak på djurtransportbilen.

Några månader senare löd rubriken ”Sista resan”. Nu skulle hans åkare sluta köra nötboskap och sälja av två bilar. Peter Kolmodin var uppsagd.

Det var på våren 2016.

Direkt efter gick han arbetslös en kort period innan ett påhugg dök upp. Som slamsugare. Han varvade slam med inhopp som djurtransportör. Och som expressarbetare åt en tidigare arbetsgivare – en flyttfirma i Halmstad.

Peter visste vad expressjobbet innebar. I flera år hade han kört flyttlass över hela Europa och hunnit tröttna rejält på uteliggandet.

När slamjobbet och djuruppdragen tröt var han tillbaka på heltid bland flyttkartonger och kontorsmöbler. Fast med inrikeskörningar som lyckligtvis innebar få övernattningar i bilen.

Då, på vårkanten 2018, ringde plötsligt telefonen.

– Det var min gamla djurtransportåkare. Han berättade att slakteriet i Linköping hört av sig. De ville att åkeriet skulle skaffa en bil och börja köra boskap från Västsverige till slakteriet. Inte gris alltså, utan tjurar och kor.

– Åkaren frågade om jag ville hoppa på igen. Jag skulle få utforma bil och släp precis som jag ville. Utgångspunkten skulle vara här, jag skulle vara enda förare på bilen och ha den hemma i Getinge. Och inget uteliggande.

När Transportarbetaren var med på ”sista resan” konstaterade Peter Kolmodin att djurtransporterna var ett avslutat kapitel. Att det var dags att gå vidare.

– Innerst inne var det ju inte så, säger han. Jag saknar djuren. Det är en speciell utmaning. Du måste vara koncentrerad varje sekund, annars är det farligt. Jag gillar adrenalinpåslaget, så är det bara.

Peter Kolmodin 2016
Peter Kolmodin 2016. Han jobbar inte längre som djurtransportör, men saknar arbetet. Foto: Jan Lindkvist

Peter Kolmodin förklarar att han inte bara saknade djuren, utan också kontakten med lantbrukarna som han återkom till med jämna mellanrum. Han tystnar mitt i en mening.

Bilderna kommer upp i mitt huvud från de två resor vi gjorde tillsammans.

Moderna gårdar. Stordrift. Men också gamla gistna lagårdar där spindelväven hängde som draperier i fönstren. Med tystlåtna gubbar i blekta blåställ. Och kor med stora vidöppna ögon som nog anade faran. Fast kanske inte att de – när de tjänat ut som mjölkmaskiner – skulle sluta sina liv som ”100 procent nötkött” på McDonalds.

På några ställen lastade vi tjurar. Som den bjässe som bjöd upp till dans när Peter Kolmodin backat till med lastbilen. Eller rättare sagt, det var precis vad den inte gjorde. Tjuren valde att blunda och stå blick still, med ångan pumpande ur näsborrarna.

Det behövdes inget längre grubblande för Peter Kolmodin. Han tackade ja till det nya jobbet som djurtransportör och sa upp sig på flyttfirman. Under sommaren och hösten ryckte han sedan in på djuråkeriet – på en grisbil och på en vanlig styckegodsbil som åkaren har.

Parallellt beställdes en ny djurbil till Peter, en Volvo. Ett bra begagnat tyskt släp köptes in för att göra ekipaget komplett. Släpet byggdes om så att hela ekipaget fick dubbla våningsplan och fjärrmanövrerade dörrar och väggar.

– Det är saker som ökar säkerheten för transportören, förtydligar Peter.

En bit in på hösten fick han en föraning. Uppdragen som slakteriet la ut på åkeriet blev färre. Men han slog bort det ur tankarna och två veckor före jul var den nya Volvon klar. Peter Kolmodin fick i uppdrag att hämta hem den. Lite småfix återstod, men några dagar före jul var ekipaget redo för premiärturen med boskap till Linköping.

Peter knappar fram en bild i telefonen. Han poserar vid nya bilen, med handen på viltskyddet i blänkande rostfritt stål.

Säger:

– Jag vet inte exakt vilket datum det var, men runt den 18–19 december upptäckte min åkare att det inte fanns några lass inbokade från slakteriet. Bara lite slaktdjur som skulle till Finland. Det var inte alls vad som gjorts upp.

– Jag hade till och med noterat vilka dagar jag skulle jobba kring jul och nyår, men det var bara att blåsa av. Slakteriet hade grundlurat oss.

Det fanns inget kontrakt, inget skrivet om uppgörelsen. Kort efteråt la åkeriet ut bilen på Blocket. En splitter ny bil för fyra miljoner kronor. Den såldes med förlust, släpet står kvar hos Volvo i Halmstad. Det är också till salu.

Peter Kolmodin har svårt att behålla lugnet när han återger det som hänt. Besviken är ett ord som inte förslår:

– Det här var en chans man inte får många gånger i livet. Jobbet hade varit helt perfekt. Mina hemförhållanden klarar inte att jag ligger ute i veckorna.

– Såg du allén upp till vårt hus förresten? Jag höll på en vecka och kapade grenar, så att djurbilen skulle kunna köras upp till gårdsplanen. Jag skulle ju ha den här hemma.

Han kommer in på känslor som man antagligen måste vara yrkesförare för att begripa. Den speciella lukten i en fabriksny lastbil. Inget som glappar. Allt är rent, fräscht.

– Det finns ju förare som knappt låter åkaren klättra upp i hytten, när det är dags för semester. Fast det viktigaste för mig var ändå att komma hem på kvällarna. Det är okej med långa dagar, 13–14 timmar, men jag vill sova hemma.

– När det här jobbet försvann tog det bara någon dag innan en annan djuråkare ringde och erbjöd mig jobb. Men det var baserat på att ligga ute. Jag kan inte. Vill inte.

Peter Kolmodin önskar att han kunde tränga undan tankarna på slakteriets blåsning och gå vidare.

– Jag försöker, men fortsätter att älta och älta. Man beter sig inte på det sättet som slakteriet gjorde. Åkaren säger att det sällan skrivs kontrakt i branschen. Det finns inga bevis på vad som gjordes upp.

– Men den nya bilen är väl bevis nog? Ingen investerar väl fyra miljoner, utan att ha fått ett löfte? Även muntliga gäller ju.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Lästips:

Alida Günther och Emilia Sjöberg-Björkroth

Kvinnorna tar plats – men mäns ord väger fortfarande tyngre

Åkeri. En mans ord väger tyngre. Och män förväntas inte vara föräldralediga, medan kvinnor får frågan om barn på arbetsintervjun. Men tjejerna fortsätter strömma in. Vi har talat med två av dem.

Fråga jourersättning. Illustration: Martin Heap

Borde jag inte få betalt för jour?

Transport. Bärgaren Risto undrar om han kan bli utringd när som helst och Fanny vill veta vem som först ska erbjudas mertid på bensinstationen där hon jobbar. Det och fler frågor svarar Transports experter på.

Petra undrar över hur lång uppsägningstid hon har. Illustration: Martin Heap

Hur lång uppsägningstid har jag?

Transport. Petra undrar över hur lång hennes uppsägningstid är och Nischay vill veta hur man räknar ut avdrag för vab. Det och fler frågor svarar Transports experter på.

Första maj
Finklädda demonstranter på första maj i Göteborg 1970. På banderoller och plakat manas till fred och avspänning i världen. Ett par dagar tidigare hade USA utökat sitt krig i Vietnam och gått in i Kambodja. Foto: Kamerareportage/TT

”Vi har mycket kvar att kämpa för”

Transport. – Vi måste lyfta att första maj är löntagarnas dag, inte något partis eller någon vanlig helgdag. Som fackförbund har vi många segrar att fira, inte minst här i Sverige. Och vi har mycket kvar att kämpa för, säger Marie Samuelsson.

Hot och våld
Foto: Shutterstock

Rån, glåpord och slag – en del av jobbet

Arbetsmiljö. Många av Transports yrkesgrupper utsätts för både hot och våld i jobbet. Vissa närmast dagligen. Här berättar fackets ombud om fler fall när anställda råkat ut för glåpord, rån och slag. Ibland ryker också personalen ihop.

Fråga facket
Illustration: Martin Heap

Måste han jobba in alla röda dagar?

Transport. Andreas undrar om hans man verkligen måste jobba in alla röda dagar som infaller i veckan och lastbilschauffören Julia frågar om hon måste stå ut med sexistiska skämt från kunder. De får svar från Transports experter.

”Det kommer alltid komma människor i ledande ställning som vill ha makt. Men man ska inte tro att man är förmer än andra. Makten kommer underifrån”, säger Karin Peterson som nu lämnat förbundsstyrelsen i Transport. Foto: Justina Öster

Trettionio år i Transports tjänst

Mötet. Alla visste vem Karin som körde gula bussen var, färre att hon kallades Slaktaren från Torslanda. Det svarta hårburret har blivit grått efter cancern. Själv kallar hon sig blondin.

Månadens medlem
”Den pillrigaste tårta jag gjort” säger Maja om lastbilstårtan med chokladbottnar, hallon, vitchokladfluff med chokladkross och kola. Foto: Bertil Janson

Maja bakar snabbt en läcker lastbil

Åkeri. Hon kan både köra och baka lastbilar, med ”älgstaket” och allt. Ibland vore kanske även ett vargskydd bra.

Hallå där!

Mikael Danielsson Sjöstam

…Transportombudsman i avdelning 28 och initiativtagare till valprojektet Gallfeber.

Kultur
Peter Gustavsson och Mats Wingborg har skrivit Hej då Tidö, ett bokslut över fyra år av en ny regeringskonstellation. Foto: Verbal förlag

Har tiden för Tidö runnit ut?

Politik. Sverige har haft en historiskt unik regering under snart fyra år. Om författarna till Hej då Tidö har rätt, så är tiden för Tidö slut.

Globalt

Ett uppdrag för hela världen

Facket. Alla medlemmar i Transport bidrar till att stärka rättigheter för arbetare i andra länder, bland annat att organisera sig i facket – en folkrörelse med totalt 191 miljoner medlemmar.

UNI globals generalsekreterare Christy Hoffman, Transports Jimmy Ovesson, Michala Lafferty, (chef fastighetstjänster på UNI global), och Transports Magnus Falk – med Transports grundare Charles Lindley på målning i bakgrunden.

”Internationellt arbete ligger i Transports dna”

Facket. Det började redan innan förbundet bildades, 1897, och bygger i grunden på solidaritet med arbetare i alla länder. Men hur arbetar egentligen Transport i dag för att påverka internationellt?