Släng rätt! En stor del av Ulrika Linders jobb går ut på att fiska upp felkastat skräp. Här släpar hon en ryggsäck. Foto: Jan Lindkvist
Close
Släng rätt! En stor del av Ulrika Linders jobb går ut på att fiska upp felkastat skräp. Här släpar hon en ryggsäck.
Close

Jobbet på återvinningen inspirerade till bok

Mötet. När hon måste vada ut i svart guck med en skyffel. Då mår Ulrika Linder ”så jävla gött”. Så skriver hon själv i sin tecknade bok "Återvinningscentralen".

Ulrika Linder. Foto: Jan Lindkvist
En torkad krokodil är en av Ulrika Linders mer udda upptäckter bland soporna. Foto: Jan Lindkvist

Fast allra roligast är att köra maskin, säger Ulrika Linder.

Oväntat, eftersom hon är utbildad konstnär. Det var när barnen kom hon såg sig om efter större trygghet, ett fast arbete och månadslön i stället för ströjobb. På återvinningen känner hon att hon hamnat rätt och gör nytta, för miljön.

– Jag har alltid gillat att besöka återvinningscentraler. Det är väldigt spännande platser, bara att stå och titta ner i containrar! Ett slags kaos, i teorin. Du vet aldrig vem eller vad som kommer in till anläggningen.

Ulrika Linder skildrar träffande livet på de olika återvinningsstationer hon ambulerar mellan i Örebrotrakten. Hon tecknar i nattsvart tusch, som sig själv diaboliskt skyfflande den slabbiga gucken på botten av en sopcontainer.

Fotografier ger också en dokumentär bild av arbetsplatserna, avslöjar en sorts skönhet hennes konstnärsöga ser bland bråten på konsumtionssamhällets bakgård. Vissa för tankarna till kända konstnärliga verk, som konstnären Marchel Duchamps skandalomsusade pissoar, Fountain.

”Kom ihåg att vi ser allt”, skriver återvinningsarbetaren och konstnären Ulrika Linder i sin bok. Den trasiga buren fixar hon med en användbar kasserad elsladd.
”Kom ihåg att vi ser allt”, skriver återvinningsarbetaren och konstnären Ulrika Linder i sin bok. Den trasiga buren fixar hon med en användbar kasserad elsladd. Foto: Jan Lindkvist

Tjock-tv hatobjekt

Ulrika Linder beskriver hatobjekt som tunga tjock-tv-pjäser, apparater som alltid tycks placeras högt i elburarna. Och för kylskåp igentejpade med silvertejp bör man se upp. Gamla matrester kan sprida oväntad odör.

En torkad krokodil är nog det konstigaste hon hittat. Den återuppstod som klickmagnet på sociala medier och hamnade i tidningsspalterna.

Ulrikas mission är att förklara skillnaden mellan förpackningar och föremål och hur vi ska sortera. Så att avfallet verkligen går att återanvända.
Ulrikas mission är att förklara skillnaden mellan förpackningar och föremål och hur vi ska sortera. Så att avfallet verkligen går att återanvända. Foto: Jan Lindkvist

Leksaker slängs i mängd, ofta fungerande, liksom den populära julklappen, elektriska fotbad (glömmer helst det jag själv skickade till sista vilan).

Påsar med gott och blandat ”äckelpäckel” kastas med fördel av besökare som ger sig av med rivstart. Är något riktigt svårslängt skickar pappan helst fram sina barn. Ulrika Linder tecknar karaktärstyper vi känner igen och den manliga ilskan lockar till både fniss och skratt.

– Generellt är kvinnor bättre på att sortera än män. Alla klarar inte heller att få anvisningar av kvinnor eller någon över huvud taget. De är inte vana vid det, säger hon.

Tuppfäktning

Själv har jag upplevt skillnad mellan stads- och landsortstippar. Läs: mildare arbetare på mindre orter. När män möter män kan tuppfäktning uppstå, är min erfarenhet. Linder tror det kan bero på bilens placering, nära sopkastaren. Hon målar upp en scen ur en Disneyfilm där Långben med sin portfölj förvandlas till en djävul, så fort han sätter sig bakom ratten.

Kanske förändras tonen med avståndet till bilen?

Alla kan missa skyltar och drabbas av en för tippen typisk ”selektiv perception”, illustrerar Linder. Men hon undviker att gå in i konflikter. Varken hon eller kollegorna ger sig på att dirigera trafik, vid kö-kaos.

– Ibland räcker det med att gå undan och att en arbetskamrat går in och gjuter lite olja på vågorna. Fast de allra flesta är vänliga, frågar oss och vill verkligen göra rätt, försäkrar hon.

Ulrika fiskar upp felkastat skräp. Foto: Jan Lindkvist
Ulrika håller koll på att soporna hamnat på rätt plats. Foto: Jan Lindkvist

Frågan om klass dyker också upp. På återvinningscentralen ställs maktförhållandena på ända. Arbetaren i lysande neongrönt har alltid rätt och kunden fel – oavsett yrke, status och årgång på SUV.

Det var viktigt för Ulrika Linder att kollegorna gillade hennes bok.

– De kände igen sig. Jag har bara fått positiva reaktioner, säger hon.

Hennes mission är att förklara skillnaden mellan förpackningar och föremål och hur vi ska sortera. Så att avfallet verkligen går att återanvända. Och inte förstörs av felsläng. Då och då sticker det till i samvetet när man läser hennes bok. Inte har man slängt rätt alla gånger.

Det jamar utanför dörren i familjens hus i Stora Mellösa, utanför födelseorten Örebro. Ulrika Linder reser sig ur soffan och släpper in den orangea katten Trogmorten, ”Trogis”, döpt efter en bok.

Folkmusik

Uppväxten omgärdades av folkmusik. Pappan är riksspelman och sambon Isak ”omöjlig att teckna” utan sin fiol. Ulrika Linder spelar själv och avbildar dottern Emy med flöjt i hand. Hon och sonen Fride föddes med bara ett och ett halvt års mellanrum och är som pseudo-tvillingar.

Vardagens småbarnsröra tecknar Ulrika Linder på uppsprättade kuvert och delar med sig av på Instagram under sitt alias, Diskbänkstecknaren.

Ulrika Linder. Foto: Jan Lindkvist
Ulrika Linder ambulerar mellan olika återvinningsstationer i Örebrotrakten. Foto: Jan Lindkvist

Hon vill inte läxa upp eller avskräcka folk från återvinningen. Ingen ska lämna den arg eller med känslan av att ha gjort fel. Då är risken att man kastar ännu mer hipp som happ nästa gång.

– När någon stannar upp och pratar är det jättekul. Jag har lätt att få kontakt, är ganska pedagogisk och gillar att diskutera.

Gärna miljö, konsumtion och cirkulär ekonomi. Hur det ska gå med vårt arma jordklot.

– Jag är pessimist, tyvärr. Även om jag själv återanvänder, lagar min gamla cykel, köper begagnade kläder och inte reser eftersom vi inte har råd. Det är så mycket vi måste ändra i vårt beteende. Att dra ner på konsumtionen och tillverka miljövänligt räcker inte. Arbetsförhållandena måste också förbättras och människor få löner som går att leva på.

Vi är inne på politik. I en av Ulrika Linders teckningar av vår köp- och slängkultur slår en kvinna ut med armarna:

– Det är inte klokt vad folk slänger! Förfärligt!

Linders alter ego svarar:

– Exakt! Det borde finnas regleringar över hur mycket man får köpa och resa! Men då behöver vi ju ett annat ekonomiskt system.

Kvinnan tystnar besvärad.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Lästips:

Stora löneklyftor i kommunal renhållning

Miljöarbete. Individuella löner har gjort att det skiljer över 4 000 kronor i lön för miljöarbetarna på det kommunala bolaget Karlstads Energi. Transports ombudsman Mikael Ladman är kritisk.

Väntan, hopp som glimmat till och ny väntan. Efter ett år med corona är flygets framtid ännu oviss och hallarna ganska tomma på Arlanda.

Flyget behöver konstgjord andning

Krisbransch. Permitteringar, varsel, uppsägningar, tänt hopp som släckts igen. Ett års kamp mot corona har tärt hårt på flygbranschen. ”Flyget ligger i respirator, väntar på vaccin och hävda inreseförbud”.

Engagerade. Nermin Pudic i Transporttältet under ett uppsökeri som taxisektionerna i avdelning 9 Örebro och 6 Värmland hade förra hösten. I år är det fokus på digitalt samarbete – över avdelningsgränserna. Foto: Lilly Hallberg

Avdelningar väver nätverk

Fackligt samarbete. Ordning och reda inom taxi och färdtjänst. Det är målet och namnet för nätverket som knyts runt om i landet. Behoven är stora – och väldigt olika.

Ett år med corona
Flygfraktsarbetaren Magnus Bärnsten tycker att läget börjar ljusna ”även om det finns svårigheter kvar att övervinna”. Efter varierande permitteringsgrad är han tillbaka på 80 procent arbete vid Arlanda.

”Osäkerheten är jobbigast”

Flyget. Kasten har varit många för flygfraktsarbetaren Magnus Bärnsten. Fram och tillbaka mellan hopp och förtvivlan under ett års pandemi. – Kommer vi att klara det? Vad händer när permitteringsstödet löper ut?

Väntan, hopp som glimmat till och ny väntan. Efter ett år med corona är flygets framtid ännu oviss och hallarna ganska tomma på Arlanda.

Flyget behöver konstgjord andning

Krisbransch. Permitteringar, varsel, uppsägningar, tänt hopp som släckts igen. Ett års kamp mot corona har tärt hårt på flygbranschen. ”Flyget ligger i respirator, väntar på vaccin och hävda inreseförbud”.

Månadens avdelning
Tommy Wallin, Mikael Löwdin, Kimberley Westermark, Joakim Borg och Thomas Grundell har roligt tillsammans – när de väl får chansen att ses.

”Vi vågar prova nya saker”

Norra Mälardalen. Trots corona är det fullt ös på Transports avdelning i Norra Mälardalen. Ombudsmännen har mycket att göra och alla längtar tills de får hitta på saker med medlemmarna igen.

Månadens medlem
) ”Det finaste en fiskare kan ge en annan är att släppa tillbaka fisken. Att vara försiktig och se till att den mår bra, så att någon annan får chansen att fånga den”, säger Martina Sjöstedt.

”Fisket betyder allt för mig”

Sportfiske. – Adrenalinet rinner till. Jag får måsben och bara skakar! Tankbilsföraren Martina Sjöstedt beskriver känslan när hon avgår med segern och landar en fet gädda i håven.

Kultur
Författaren Ann-Helén Laestadius har skrivit sin första bok för vuxna. Den handlar om rasism mot samer och dem som dödar renar. Foto: ©Elisabeth Ohlson

”Jag har stundtals varit väldigt arg”

Samehat. En ren dödas av en främling. Barnet Elsa blir vittne. För alltid påverkad. I Ann-Helén Laestadius första roman för vuxna kastas vi rakt in i samehatets mest blodiga uttryck.

Hallå där!

Christel Ingemansson

… branschkunnig inom transportsektorn på Arbetsförmedlingen.

Månadens klubb
Klubbordförande och skyddsombud Niclas Gustafsson i snöyran vid Icas lager.

”Skippa inte raster, chaufförer!”

Ica EHL. Fyra dagar till julafton. Brinnande pandemi. Då startar chaufförerna, som kör ut matkassar för Ica e-handel i Jordbro, en Transportklubb. – Förarnas frågor behöver lyftas fram, säger klubbordförande Niclas Gustafsson.

Månadens medlem
Facket måste trycka på ännu mer om bättre pensioner, sjukförsäkring och a-kassa som går att leva på, manar sopgubben Tommy Zäta. Han är besviken över Socialdemokraternas högersväng. Och uppmanar partiet att säga upp januariöverenskommelsen. ”Börja driva arbetarpolitik igen!” Foto: Justina Öster

Sopig pension inget för Zäta

Stolt arbetare. Tommy ”Zäta” Zetterqvist är stolt sopgubbe – från den tid då yrket var eftertraktat. Som tidigare facklig kämpe har han ett och annat att säga till Stefan Löfven och regeringen. Om a-kassa, sjukpenning. Och en pension som går att överleva på.

Hallå där!
Saied Tagavi

Saied Tagavi

… taxiförare som strider för bättre villkor för kåren och fria fack i Iran.

David Eklind-Kloo har undersökt vad vi gör på jobbet, och vad jobbet gör med oss. Foto: John Antonsson

Så mår vi av jobbet

5 frågor. En stor del av livet levs på jobbet. Ganska många trivs inte särskilt bra när de gör det. David Eklind-Kloo har skrivit en bok som undersöker vad som händer med oss när arbetet känns meningslöst. Han skissar också på visioner om ett arbetsliv med större mening.

Månadens ombudsman
Tony Blomberg avd 3 Göteborg

Facklig räv går i pension

Göteborgsavdelningen. "Och vem fan är du? Dig ska jag nog dra latmasken ur!" Så röt arbetsledaren när lastbilsföraren Tony Blomberg började på åkeriet. Han engagerade sig fackligt och blev ombudsman, men nu stundar pensionen.