Släng rätt! En stor del av Ulrika Linders jobb går ut på att fiska upp felkastat skräp. Här släpar hon en ryggsäck. Foto: Jan Lindkvist
Close
Släng rätt! En stor del av Ulrika Linders jobb går ut på att fiska upp felkastat skräp. Här släpar hon en ryggsäck.
Close

Jobbet på återvinningen inspirerade till bok

Mötet. När hon måste vada ut i svart guck med en skyffel. Då mår Ulrika Linder ”så jävla gött”. Så skriver hon själv i sin tecknade bok "Återvinningscentralen".

Ulrika Linder. Foto: Jan Lindkvist
En torkad krokodil är en av Ulrika Linders mer udda upptäckter bland soporna. Foto: Jan Lindkvist

Fast allra roligast är att köra maskin, säger Ulrika Linder.

Oväntat, eftersom hon är utbildad konstnär. Det var när barnen kom hon såg sig om efter större trygghet, ett fast arbete och månadslön i stället för ströjobb. På återvinningen känner hon att hon hamnat rätt och gör nytta, för miljön.

– Jag har alltid gillat att besöka återvinningscentraler. Det är väldigt spännande platser, bara att stå och titta ner i containrar! Ett slags kaos, i teorin. Du vet aldrig vem eller vad som kommer in till anläggningen.

Ulrika Linder skildrar träffande livet på de olika återvinningsstationer hon ambulerar mellan i Örebrotrakten. Hon tecknar i nattsvart tusch, som sig själv diaboliskt skyfflande den slabbiga gucken på botten av en sopcontainer.

Fotografier ger också en dokumentär bild av arbetsplatserna, avslöjar en sorts skönhet hennes konstnärsöga ser bland bråten på konsumtionssamhällets bakgård. Vissa för tankarna till kända konstnärliga verk, som konstnären Marchel Duchamps skandalomsusade pissoar, Fountain.

”Kom ihåg att vi ser allt”, skriver återvinningsarbetaren och konstnären Ulrika Linder i sin bok. Den trasiga buren fixar hon med en användbar kasserad elsladd.
”Kom ihåg att vi ser allt”, skriver återvinningsarbetaren och konstnären Ulrika Linder i sin bok. Den trasiga buren fixar hon med en användbar kasserad elsladd. Foto: Jan Lindkvist

Tjock-tv hatobjekt

Ulrika Linder beskriver hatobjekt som tunga tjock-tv-pjäser, apparater som alltid tycks placeras högt i elburarna. Och för kylskåp igentejpade med silvertejp bör man se upp. Gamla matrester kan sprida oväntad odör.

En torkad krokodil är nog det konstigaste hon hittat. Den återuppstod som klickmagnet på sociala medier och hamnade i tidningsspalterna.

Ulrikas mission är att förklara skillnaden mellan förpackningar och föremål och hur vi ska sortera. Så att avfallet verkligen går att återanvända.
Ulrikas mission är att förklara skillnaden mellan förpackningar och föremål och hur vi ska sortera. Så att avfallet verkligen går att återanvända. Foto: Jan Lindkvist

Leksaker slängs i mängd, ofta fungerande, liksom den populära julklappen, elektriska fotbad (glömmer helst det jag själv skickade till sista vilan).

Påsar med gott och blandat ”äckelpäckel” kastas med fördel av besökare som ger sig av med rivstart. Är något riktigt svårslängt skickar pappan helst fram sina barn. Ulrika Linder tecknar karaktärstyper vi känner igen och den manliga ilskan lockar till både fniss och skratt.

– Generellt är kvinnor bättre på att sortera än män. Alla klarar inte heller att få anvisningar av kvinnor eller någon över huvud taget. De är inte vana vid det, säger hon.

Tuppfäktning

Själv har jag upplevt skillnad mellan stads- och landsortstippar. Läs: mildare arbetare på mindre orter. När män möter män kan tuppfäktning uppstå, är min erfarenhet. Linder tror det kan bero på bilens placering, nära sopkastaren. Hon målar upp en scen ur en Disneyfilm där Långben med sin portfölj förvandlas till en djävul, så fort han sätter sig bakom ratten.

Kanske förändras tonen med avståndet till bilen?

Alla kan missa skyltar och drabbas av en för tippen typisk ”selektiv perception”, illustrerar Linder. Men hon undviker att gå in i konflikter. Varken hon eller kollegorna ger sig på att dirigera trafik, vid kö-kaos.

– Ibland räcker det med att gå undan och att en arbetskamrat går in och gjuter lite olja på vågorna. Fast de allra flesta är vänliga, frågar oss och vill verkligen göra rätt, försäkrar hon.

Ulrika fiskar upp felkastat skräp. Foto: Jan Lindkvist
Ulrika håller koll på att soporna hamnat på rätt plats. Foto: Jan Lindkvist

Frågan om klass dyker också upp. På återvinningscentralen ställs maktförhållandena på ända. Arbetaren i lysande neongrönt har alltid rätt och kunden fel – oavsett yrke, status och årgång på SUV.

Det var viktigt för Ulrika Linder att kollegorna gillade hennes bok.

– De kände igen sig. Jag har bara fått positiva reaktioner, säger hon.

Hennes mission är att förklara skillnaden mellan förpackningar och föremål och hur vi ska sortera. Så att avfallet verkligen går att återanvända. Och inte förstörs av felsläng. Då och då sticker det till i samvetet när man läser hennes bok. Inte har man slängt rätt alla gånger.

Det jamar utanför dörren i familjens hus i Stora Mellösa, utanför födelseorten Örebro. Ulrika Linder reser sig ur soffan och släpper in den orangea katten Trogmorten, ”Trogis”, döpt efter en bok.

Folkmusik

Uppväxten omgärdades av folkmusik. Pappan är riksspelman och sambon Isak ”omöjlig att teckna” utan sin fiol. Ulrika Linder spelar själv och avbildar dottern Emy med flöjt i hand. Hon och sonen Fride föddes med bara ett och ett halvt års mellanrum och är som pseudo-tvillingar.

Vardagens småbarnsröra tecknar Ulrika Linder på uppsprättade kuvert och delar med sig av på Instagram under sitt alias, Diskbänkstecknaren.

Ulrika Linder. Foto: Jan Lindkvist
Ulrika Linder ambulerar mellan olika återvinningsstationer i Örebrotrakten. Foto: Jan Lindkvist

Hon vill inte läxa upp eller avskräcka folk från återvinningen. Ingen ska lämna den arg eller med känslan av att ha gjort fel. Då är risken att man kastar ännu mer hipp som happ nästa gång.

– När någon stannar upp och pratar är det jättekul. Jag har lätt att få kontakt, är ganska pedagogisk och gillar att diskutera.

Gärna miljö, konsumtion och cirkulär ekonomi. Hur det ska gå med vårt arma jordklot.

– Jag är pessimist, tyvärr. Även om jag själv återanvänder, lagar min gamla cykel, köper begagnade kläder och inte reser eftersom vi inte har råd. Det är så mycket vi måste ändra i vårt beteende. Att dra ner på konsumtionen och tillverka miljövänligt räcker inte. Arbetsförhållandena måste också förbättras och människor få löner som går att leva på.

Vi är inne på politik. I en av Ulrika Linders teckningar av vår köp- och slängkultur slår en kvinna ut med armarna:

– Det är inte klokt vad folk slänger! Förfärligt!

Linders alter ego svarar:

– Exakt! Det borde finnas regleringar över hur mycket man får köpa och resa! Men då behöver vi ju ett annat ekonomiskt system.

Kvinnan tystnar besvärad.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Lästips:

Måste vi ha skinn på näsan för att hänga med i lönen?

Debatt. Jag läst en undersökning om att kvinnor drar sig för att söka välbetalda jobb av rädsla för att bli sexuellt trakasserade och att trakasserierna sticker ut på arbetsplatser där det ena könet dominerar.

I boken beskriver Qaisar Mahmood hur han som managementkonsult kunde göra en omvänd klassresa på fem minuter genom att byta om till matbudskläder. Foto: Pernilla Ahlsén

”Ingen såg mig i ögonen”

Mötet. Författaren och managementkonsulten Qaisar Mahmood testade att jobba som matbud på Foodora i tre månader. Nu har han skrivit en bok om upplevelsen.

Qorban har skapat sig ett bra liv och jobbar som lastbilschaufför i Sveg. ”Men det finns alltid en oro över hur det ska gå. Kommer jag att få stanna kvar i Sverige eller inte? Hur kommer det att bli?” Foto: Pernilla Ahlsén

”Jag gillar att köra, det är min grej”

Mötet. Qorban flydde ensam från Afghanistan när han var 15 år och kom till Sverige för lite drygt 7 år sedan. Redan innan han hade gått ut fordonsprogrammet på gymnasiet hade han jobb som lastbilschaufför i en bransch som skriker efter folk. Trots det kan han inte vara säker på att få stanna i Sverige.

Månadens klubb
Mathias Bäck och Lena Pettersen tillsammans med Jerry Walthéreson, ordförande i avdelning 17. Klubbens övriga medlemmar Ola Ståhl, Tjallen Bergström och Magnus Vetter var ute och körde när bilden togs.

”Vi vill bara att det ska vara rätt”

Nystartad. Medarbetarna på Sparlunds Buss & Taxi i Vara tröttnade på felaktiga löneutbetalningar. Nu har de bildat en arbetsplatsklubb för att komma till rätta med problemen.

Månadens medlem
”Lastbilsyrket är fantastiskt eftersom jag kan vidareutbilda mig medan jag kör.”

”Jag brinner för att hjälpa kvinnor”

Yogainstruktör. Jobbet som lastbilschaufför till och från Gävle hamn innebär mycket väntan och körningar utan avbrott. Det är perfekt för Elina Munter som använder tiden till att vidareutbilda sig och undervisa i gravidyoga och mammaträning.

Kultur
Forskaren och psykologen Alexander Rozental är dålig på att prokrastinera i jobbet. ”Men att ta körkort har jag skjutit upp”, säger han. Foto: Justina Öster

Skjuter du upp trista saker?

Prokrastinering. Nu måste jag verkligen städa ur förrådet. Jag hittar ju ingenting! Först måste jag bara ut med hunden, tvätta bilen, ringa mamma och köpa mjölk. Men oj, vad sent det blev! Brukar du prokrastinera?

Laura Hartman är chefsekonom på LO. Foto: John Antonsson

”Svensk arbetsmarknad har visat sig oväntat stark”

Ekonomi. Trots skenande inflation och kraftigt höjda räntor ser vi ingen stor ökning av arbetslöshet eller varsel. LO:s chefsekonom Laura Hartmans bedömning är ändå att Sverige är på väg in i en period av ökad arbetslöshet.

Hallå där!

Saied Tagavi

…som är aktiv i Facklig Plattform Iran. Vad handlade ditt förstamajtal om?

Dyrtider
”Jag har tjatat på mina barn att gå med i facket, men de tycker det är för dyrt. Hade jag tjänat mer skulle jag ha betalat deras medlemskap också. Nu är de med i a-kassan i alla fall”, säger Lisen Karlsson. Foto: Justina Öster

Lisen är familjens elpolis

Privatekonomi. Kranbilsföraren och fyrbarnsmamman Lisen Karlsson bor på landet med sin man, 16-åriga dotter och två katter. Efter en räkning på 9 700 kronor bytte hon till timpris på elen. – Helt sjukt! Nu har jag stenkoll på vår el, säger hon.

Månadens klubb
Till vänster: Nu kör vi. Stående Mikael Sandberg, Rasmus Öström och Åke Arén (ordförande), sittande Jonny Eriksson och Ghassan Tomas. Bo Linell, som just valts till sekreterare, saknas på bilden. Till höger: Rasmus Öström på väg till första mötet med klubben, här med sonen Elliot. Foto: Lilly Hallberg

Klubb Connect kör i gång

Connect Bus Norrköping. De har gedigen erfarenhet både av arbete som yrkesförare och inom facket. Nu har färdtjänstchaufförer i Östergötland bildat en arbetsplatsklubb – och det händer inte varje dag.

Månadens medlem
Vinnie, Vide, Mathilda, Lumi, Janne, Wilton och William Selin. ”Tack vare pandemin hittade vi till naturen, där får barnen vara sig själva utan att behöva anpassa sig till en massa saker. Vi grillar korv och de har varandra”, säger Janne. Foto: Justina Öster

”Fantastiskt med en stor familj!”

Storfamilj. Improvisation är en konst för sexbarnspappan och fackligt engagerade sopgubben Jan Selin och hans fru Mathilda. – Vi är vad arbetsgivarna brukar gilla, flexibla, fast noga med rutiner, säger han.

Att starta hästtaxiföretag blev ändå en perfekt kombo av transportutbildning och hästintresse. I november i fjol drog Elina i gång verksamheten.

Hästtaxi – perfekt kombo för hästbitna Elina

Transporter. Elina Braafs pappa står för transporterna i luften. Hon fixar dem på marken. 20 år gammal startade hon ett hästtaxibolag, långt ut på landsbygden i Rånäs, Norrtälje kommun. Nu fraktar Elina hästar till veterinären och långväga norr och söderut.

I boken beskriver Qaisar Mahmood hur han som managementkonsult kunde göra en omvänd klassresa på fem minuter genom att byta om till matbudskläder. Foto: Pernilla Ahlsén

”Ingen såg mig i ögonen”

Mötet. Författaren och managementkonsulten Qaisar Mahmood testade att jobba som matbud på Foodora i tre månader. Nu har han skrivit en bok om upplevelsen.

Pensionerade lastbilschauffören Pelle Thorstensson i Bromölla fixar cyklar till vuxna och barn från Ukraina.

Pelle fixar cyklar åt ukrainska flyktingar

Engagerad. En cykel är guld värd för de ukrainska flyktingar som bor långt från affärer och skolor. Det har pensionerade lastbilschauffören Pelle Thorstensson i Bromölla insett. Han fixar till cyklar, som han får till skänks av vänliga människor, och ger dem till vuxna och barn från Ukraina.

Hallå där!

Christian Florin

…du och stuverikollegan Betim Bajrami i Göteborgs hamn har på tre veckor värvat 26 nya medlemmar till Transport.

Jindan Gong intervjuar chaufförer i forskningsprojekt om klimatomställningen. Foto: John Antonsson

Transportarbetarna avgörande för klimatet

8 frågor. Klimatutsläppen ska mer eller mindre upphöra fram till år 2045. I centrum av händelserna står förarna. Jindan Gong intervjuar chaufförer i forskningsprojektet Justit. För att chaufförernas perspektiv ska bidra till klimatomställning som är rättvis för arbetarna.

Månadens medlem
I år ska Linda Lööw vara med och förhandla om transportavtalet för lager och terminal. Arbetstidsförkortning är den fråga hon brinner mest för. ”Att vara ledig varannan helg är också viktigt att få in i avtalet.”

”Är man föreningsmänniska så är man”

Engagerad. Linda Lööw är ordförande för fackklubben på Postnord TPL:s lager i Jönköping. På fritiden är hon engagerad i dotterns fotbollsklubb och har dessutom varit ledare för barngympa. – Är man föreningsmänniska så är man, säger hon.

Hallå där!

Patrik Persson

…studieorganisatör på avdelning 12 Malmö, som arrangerar konfliktskola.