Anna öppnar sitt hem för flyktingar
Månadens medlem. Anna Chambers tillhör den sort som inte tänker efter först. Under några dagar strömmade sammanlagt 50 flyktingar igenom hennes förortsfyra. Mohanad Zaibil och åttaåriga Fatimah från Irak blev kvar.
– Tänk dig själv att du satt vid middagsbordet – och någon sa att nu måste du packa din väska och fly för att inte bli dödad, säger Anna Chambers, som är färdtjänstchaufför i Sundbyberg.
Förmågan att tänka sig in i situationer som denna rivstartade hennes engagemang. En månad senare är resultatet att familjen delar bostad och liv med Mohanad Zaibil som söker asyl för sig och sin dotter.
Det började med att en granne ringde och frågade Anna Chambers om hon ville bre mackor och dela ut dem till flyktingarna som kom med tåg efter tåg till Stockholms central. Ett par dagar senare var det kaos på centralen, flyktingar fick inte var kvar där och Anna Chambers åkte dit igen.
– Min man protesterade lite, men det var viktigt för mig, berättar hon. Han började låna hem tältsängar, jag startade en Facebookgrupp och fick ihop kläder, schampo och blöjor.
Samma kväll följde tio personer med henne hem. Hennes egna barn hade gått och lagt sig och vaknade nästa morgon till ett hem fyllt av människor som de aldrig hade sett.
– Thea stannade i sitt rum hela dagen. Noel blev livrädd först, men förstod när jag berättade att det var krig i landet de kom ifrån.
Nästa dag reste flyktingarna vidare mot Finland, och tio nya kom hem till familjen Chambers. Bland dem fanns Mohanad och Fatimah Zaibil.
– Vi tyckte att de inte skulle behöva fortsätta sin långa resa.
Och några veckor senare får Fatimah börja skolan. Hon dansar på söndagar. Mohanad går till Röda Korset och lär sig svenska en gång i veckan.
Mohanad var polis i sitt hemland. Hans historia börjar med att han hotades till livet under en brottsutredning, en bomb placerades utanför hans hem. Det var bara att fly: via Turkiet, båt till Grekland, till fots genom Serbien och Ungern, båt från Tyskland och tåg från Malmö till Stockholm … Frun och fyraåriga sonen blev kvar i Irak.
– Visst är det en väldigt stor kultur- och religionskrock, säger Anna Chambers. De är trots allt muslimer och ska äta halalslaktat, medan vi inte vill köpa importerat kött. Och vi är jämställda på ett helt annat sätt än vad Mohanad är van vid.
– Men han och Fatimah är respektfulla och försöker anpassa sig i både samhället och vår familj. Han har just lärt sig dammsuga.
Vid köksbordet blandas numera engelska, svenska, arabiska och ett ibland nästan övertydligt kroppsspråk. Google translate ger en hint om vad något betyder och flerspråkiga vänner kan översätta via telefon.
– Jag är mest rädd att jag inte ska mäkta med, säger Anna Chambers. Jag vill att Mohanad och Fatimah ska få en framtid. Att Mohanad ska få uppehållstillstånd och jobb.
Fler frivilliga behövs, enligt henne, för att möta den ström av asylsökande som kommer denna höst. Det kan kännas struligt att bollas mellan myndigheter för att få enkla besked om vad som gäller. Men hon konstaterar att grannar och vänner är fantastiska som hjälper till.
Hon tror att alltihop betyder något viktigt för de egna barnen, Noel och Thea:
– Jag hoppas att det ger dem en förståelse för medmänniskor. Att de inser att världen är orättvis. Och hur väldigt, väldigt bra vi har det i Sverige.
