Ledare. Jag ser dem överallt, hela tiden. Vid min brevlåda när de lägger i reklambladen. På den lokala byggmarknaden i skåpbilar fulla av verktyg och tryckimpregnerad trall som ska bli soldäck i någon villaträdgård. En morgon ser jag tre av dem på höga rangliga stegar vid grannens husgavel. Med målarpytsar. Männen är klädda i gabardinbrallor och vanliga lågskor. Det handlar om människor som av utseendet och språket att döma inte är födda i Sverige. De jobbar på, i det tysta, i en parallell värld.
En värld som ligger vid sidan av den vanliga – den med arbetsmiljöregler, kollektivavtal, ob-ersättning och arbetsmarknadsparter som sitter i slutna rum och förhandlar om nya löner.
Jag minns en rapport som kom för mer än 25 år sedan. Den hette Sju framtida folkrörelser och kom från Institutet för framtidsstudier i Uppsala. Det var en granskning av sju idéburna organisationer. Ett fackförbund ingick, liksom ett politiskt parti, en kyrka och ett nykterhetsförbund.
Frågan forskarna sökte svar på var om det gick att hitta någon folkrörelse som kommit igen i en ”andra våg”. Tesen var att alla rörelser genomgår ungefär samma livskurva. Man föds ur ett problem eller missförhållande, växer, mobiliserar, sätter upp mål, kämpar och så småningom börjar man också nå målen. Sedan går rörelsen in en förvaltande fas. Slår vakt om det som uppnåtts.
En andra våg då? Nej, forskarna hittade inget sådant exempel. Inte då för 25–30 år sedan. Nykterhetsförbundet, till exempel, hade valt att inte ta tag i drogproblemet som blossade upp på 1960-talet. Man höll fast vid motståndet mot alkoholen. Och började tyna bort.
Varje dag möter jag de här människorna på den parallella arbetsmarknaden. De får mig att tänka att fackföreningsrörelsen i dag har fått en unik chans att komma igen i precis detta. En andra våg.
Det är ingen lätt uppgift, jag vet det. Hur tacklar man lönedumpningen och utnyttjandet av människor i ett läge där minst tio av EU:s länder ser låga löner som sin främsta konkurrensfördel? Hur gör man när vissa samhällssektorer, och därmed vissa fackförbund, än så länge varit förskonade från allvarlig låglönekonkurrens och därmed inte tar problemen på allvar?
I Storbritannien har en majoritet av befolkningen satt ner foten i en massiv protest. Man kan tycka att valresultatet är beklagligt, men det är i vart fall inte förvånande. Vi kommer att få se fler sådana protestyttringar i EU.
Ett EU som inte blev arbetarnas EU.
