Debatt. Uppdrag granskning gjorde ett tappert försök den 17 januari att utreda hamnstriden i Göteborg. Det ökade förvirringen, granskarna blickade bakåt, inte framåt. Det leder ingen vart att älta de välkända stridsfrågorna. En meningsfull diskussion måste gälla framtiden, den möjliga utvägen. Konflikten gynnar de antifackliga krafterna. Strupgreppet om vår utrikeshandel måste lossas.
Läget har snarast förvärrats av ett ogenomtänkt uppdrag till en utredning om vidgad fredsplikt. Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) säger i en intervju att konflikter ska handla om att ta strid för kollektivavtal” och att det gäller att ”hitta lösningar där det finns konkurrerande kollektivavtal där parterna inte själva löser frågan”.
Mellan olika medlemsförbund i LO är problemet löst genom att LO:s styrelse bestämmer. Ylva Johansson syftar på hamnstriden, men en utvidgad fredsplikt kommer att gälla även andra. Om Arbetsdomstolen ska lösa konflikter om avtalsrätten, skapas ett nytt problem som är värre än det som skulle lösas. Det kommer att skydda svaga organisationer
mot mer effektiva konkurrenter.
Det finns ingen självklar regel om vad som ska fälla utslaget i gränskonflikter, till exempel mellan LO- och TCO-förbund. Utvidgad fredsplikt kan betyda facklig stagnation.
I värsta fall blir det arbetsgivaren som väljer sin motpart.
Den svenska modellen formades under 1930-talet, främst genom Saltsjöbadsavtalet. Sverige hade då länge varit strejklandet framför andra i Europa. Tragedin i Ådalen 1931, då militärer sköt arbetare, och en tio månader lång lockout i hela byggbranschen 1934 vittnade om behovet av en annan ordning på arbetsmarknaden. LO och arbetsgivarnas SAF tog problemet med samhällsfarliga konflikter på allvar. De enades om en gemensam procedur för prövning av sådana situationer. Men de betonade att de endast ”i möjligaste mån” kunde förhindra ”att arbetskonflikter verkar störande på samhällsviktiga funktioner”.
Längre sträckte sig inte deras ansvar som partsorganisationer. Konflikter kan spåra ur. Till sist är det bara regeringen och riksdagen som kan ingripa mot en intressekamp som går för långt. På 1930-talet var det få som tvivlade på att sådant kan inträffa.
Ett klockrent exempel gavs under den stormiga avtalsrörelsen 1971, då riksdagen antog en lag om fortsatt giltighet av kollektivavtalen. Det innebar att de omfattande konflikter som pågick förbjöds. Riksdagen ansåg att samhällsfreden och landets ekonomi vägde tyngst.
De viktigaste reglerna för den fackliga intressekampen har i stora drag utformats av partsorganisationerna. Den fackliga friheten är mer vidsträckt än på andra håll. Den tjänar oss väl på många sätt, men det finns också ett pris. Vi har ingen lag som sätter en gräns för de fackliga konflikternas negativa effekter. Den lösning som erbjuds är att regering och riksdag kan ingripa med en tillfällig lag, som inte blir en del av den permanenta arbetsrätten. Det handlar om en politisk fråga, inte om juridik.
Jag föreslår att riksdagen i en lag bestämmer att Transports kollektivavtal ska gälla även i Göteborgs hamn. Det innebär fredsplikt. Strejker enligt Hamnfyrans modell hör inte hemma i den svenska modellen.
Bara riksdagen kan ge en sådan fullmakt. Poängen är att allt blir som förut, utom just i Göteborgs hamn. Löntagarnas organisationer bör inte dröja med att säga nej till en generell lag om utvidgad fredsplikt.
Jag tror inte att en regering ledd av Stefan Löfven kommer att lägga fram ett sådant förslag, men man kan inte lita på allianspartierna när det gäller fackliga rättigheter. Agera snabbt i Göteborg!
