Från sopbil till hundbuss
Arbetsliv. 2017 gick han i täten. Stockholms sopgubbar stred mot sänkta löner och ”nyckelspioner” i bilarna. Nu har Janne Spanedal bytt lastbilen mot en solgul hundbuss. Nyckelknippan har krympt rejält.
Janne Spanedal ler och visar fram en betydligt mindre nyckelknippa än den kilotunga han bar som en av Stockholms stolta sopgubbar. Stolta för att de lärde upp varandra vart varenda nyckel gick. För att de slet och sprang i ur och skur, löste problem (utan tanke på vad det kostade kroppen).
– Krogägarna kunde sätta klockan efter oss, sa en tidigare kollega som nu säljer båtar i skärgården.
Nu går Jannes nycklar till hundägarna. Vars bästa vänner han kör runt och hämtar upp varje morgon i bussen som han själv byggt om. Han rör sig fortfarande i ungefär samma kvarter, där han förr tömde sopkärl.
Janne hade tänkt fortsätta som sopgubbe hela livet. Men när han och kollegorna förlorade kampen om att få behålla sitt speciella poängsystem (ackord) i Arbetsdomstolen, och dömdes att betala böter för vild strejk sa han upp sig.
Sadlade om
Han sadlade om. Först till brödförsäljare, sedan till hundförare med eget hunddagis – på hjul.
Flertalet av sophämtarna som skapade rubriker sommaren 2017 följde Jannes exempel. Att miljöbolaget hyrde in medåkare, ”nyckelspioner”, för att märka upp sopgubbarnas omärkta nycklar blev droppen. ”En psykisk påfrestning” sa Janne när Transportarbetaren träffade honom då. Solen gassade, som denna dag när vi möts igen på Järvafältet vid Stockholmsförorterna Tensta och Rinkeby.
2017 skyndade nyhetsreportrarna till med mobiler, block och mikrofoner. Janne satt ensam kvar på en trave pallkragar, en bit bort från raderna av parkerade lastbilar som avgav en sötsur lukt. Sopgubbarna hade lagt ner jobbet i protest, miljöföretaget samlat in alla nycklar, kollegorna tömt sina skåp och droppat hem, en efter en.
Få ville ge någon kommentar, men Janne var fackligt engagerad och ordförande i Stockholmsavdelningens sektion för miljöarbetare.
18 hundar
Nu bär han och hans anställda hundförare Julia Mindell gula jackor, i ton med bussen och midjebältet, där de hakar fast kopplen till sammanlagt 18 jyckar. Janne har tillstånd för 20, tio hundar var. Fyra är deras egna.
Ziggy, med gener från både labrador, golden retriever, collie och schäfer är störst och först att ge skall när jag blandar mig i flocken. Hela gänget hakar på, alltifrån lilla pussglada Peanut av rasen prazky krysarik till pratsamma rumänska gatuhunden Bamse och goldendoodle-Charlie. Ett fluffigt moln av vit päls.
Janne och Julia har hunnit luncha medan hundarna dåsat i bussen. Båda är naturmänniskor och njuter som andra flanörer denna dag av vårljus och vitsippor. Nu samlar de varsin hundskock igen för dagens sista promenad. De följer en stig in bland granarna, likt centrum i varsin karusell av koppel som ständigt trasslar ihop sig.
Janne reder ut ännu en härva, böjer sig ner och fyller sin sista bajspåse. Ropar till Julia ifall hon har fler? Hans hår lyser blått, den färg som hundar ser bäst, upplyser Janne. När han träffade upphandlaren av hushållsavfall, Stockholm vatten och avlopp 2016, var det rosa.
Janne har nog testat hela regnbågens kulörer och hyste inte stort hopp om att upphandlarens representant skulle lyssna. Vilket visade sig sant.
Nytt trassel. Hanhunden Molle är pigg på intim kontakt, labradoodle-jycken Julius vill gnaga på sin pinne och den lilla chihuahua Doris behöver lyftas från högt blåbärsris.
Hämtar och lämnar
Järvafältet öppnar sig och Janne gör sig beredd att skjutsa hem hundarna till respektive matte och husse igen. För 5 200 kronor per månad både hämtar och lämnar han älsklingarna i deras ”trygga hemmiljö”.
– Fördelen med ett mobilt hunddagis är att vi kan åka till olika platser och naturreservat varje dag. Till en badsjö om det är varmt och till skogen om det regnar. På fasta dagis går hundarna ofta samma tur varje dag, säger Janne.
Han har hunddagisutbildning och praktiserade hos en vän, som gav honom idén att starta eget. Lönen Janne tar ut är mindre än hälften, jämfört med tiden som sopgubbe, 15 000 kronor.
– Men jag har väldigt roligt. Det är bäst av allt. Arbetet är fritt, utomhus och vi sköter oss själva, precis som inom renhållningen. Som brödgubbe var jag beroende av folk i butikerna, när de kunde ta emot. Det var otroligt stressigt, inte minst att jaga parkering. Jag var på väg att bränna ut mig.
Ett stort plus är att hundarna alltid är glada. Något som knappast kan sägas om Stockholms uppehållna trafikanter. Renhållarjobbet slet hårt på kroppen och det onda finns kvar. Musklerna har krympt, konstaterar Janne. Arbetet med hundarna är mindre fysiskt och Janne mår bra av att promenera med govännerna flera timmar per dag.
Planerar fler bussar
I hans huvud gror redan planerna på hundbuss två och hundbuss tre. Pandemin har skapat rusning efter valpar och fler nyägare har redan hört av sig om plats i bussen. Till hösten väntar sig Janne en ”explosion”, när coronajyckarna behöver dagomsorg. Hos Janne och Julia får de daglig träning.
– Vi gör kontaktövningar, de ska se oss i ögonen. Inkallning är viktigast, ska hundarna kunna gå lösa måste det sitta stenhårt att de kommer när man ropar.
Annan träning handlar om möten med människor, djur och cyklister. Godiset som fyller hundförarnas fickor kommer väl till pass. Govännen med allergi får sitt eget.
Janne vinkar adjö. Första hunden hämtade han klockan åtta, den sista lämnar han kring 15. Sen styr han hem. Sju egna hönor behöver tas om hand och biodlingen tittas till. Men katterna han hade har dött av ålder.
– Som sopgubbe tyckte jag att jag hade världens bästa jobb. Men nu har jag det igen!
