Månadens medlemmar. När vanligt folk sover händer det att Martin Johansson och John Nordlund tar bilen och drar i väg till någon riktigt mörk håla. Tio timmar senare kommer de hem igen, lyckliga över att ha plåtat månen, stjärnor och galaxer. Och ja, de tror att det finns liv där ute.
För tio år sedan pryade Martin Johansson i Göteborgs hamn. John Nordlund var handledare. Strax visade det sig att de hade samma intressen, nischade grejer som till exempel saltvattenakvarier och radiostyrda flygplan. Åldersskillnaden på 16 år spelade ingen roll. Här fanns det äntligen en tekniknörd till själsfrände som fattade grejen!
De började umgås på fritiden för att bygga, bygga om och flyga med flygplan och helikoptrar. Med blicken mot himlen tog nu en ny tanke form: Hur bra kan man plåta rymden utan vare sig expertkunskaper eller dyr och avancerad utrustning?
– Vi såg bilder som folk hade tagit av Jupiter, säger Martin. De var riktigt bra trots att de hade plåtat hemifrån.
Martin och John fortsatte på hemmafixarspåret för att se vad de kunde åstadkomma med det som gick att skrapa ihop. Ett gammalt teleskop från Hobbex, några toarullar, ett par tomma medicinburkar och en övergiven webbkamera. Och tejp. Amatörnivå: extremt hög. Men jorå, från Martins förortsbalkong lyckades de fånga Jupiter och två av planetens månar. Hyfsat skarpt dessutom.
Nu fick de blodad tand.
– Vi kunde ingenting om optik, säger Martin. Vi läste på nätet och sen köpte du en systemkamera va?
– Ja, den billigaste, säger John. I början satte vi den bara på stativet och vände den rätt ut i rymden. Det dök upp en jädra massa grejer.
Nebulosor. Galaxer. Vintergatan. Och allt det där hade funnits ovanför deras huvuden hela tiden. Det krävdes bara en längre exponeringstid än den ögat förmår för att ta in det. De kunde se hur det stormade på andra planeter. I realtid. Det var hisnande. Martin och John kände sig mycket, mycket små.
Okej, om de kunde se så pass mycket från en förortsbalkong, hur mycket skulle de då kunna se från en riktigt mörk plats? En stjärnklar höstkväll packade de bilen och körde ut till Hålan i Skepplanda. Visst, de skrapade lacken på bilen när de hamnade på en mörk traktorstig. Och ja, det tog någon timme att ta sig dit, det var skitkallt och det skulle ta tio timmar innan de var hemma igen. Men när de med 123 sekunders exponering rätt ut i evigheten fångade två galaxer som slingrar sig runt varandra som en kanelbulle, för att de i själva verket långsamt håller på att krocka, ja då …
– Det var så jäkla fräckt att se det man bara har läst om, säger John.
Arbetskamraterna kallar det skämtsamt för pricksafari. Men det blir inte så mycket safari som de skulle önska. Astrofotografering är en tidsödande hobby som måste ske nattetid på avlägsna platser. Och den är helt väderberoende. Det ska vara stjärnklart och månen ska helst inte visa sig alls.
I Sverige betyder det att vinterhalvåret är den bästa tiden. Tillfällena är med andra ord få. De borde åka någonstans där det är stensäkert. En öken i Afrika. Kanarieöarna har de faktiskt diskuterat halvt om halvt på allvar. Men då är det inga toarullar och medicinburkar som ska packas ner.
Numera är de försedda med rejäla teleskop. Specialkameror. Motordrivna stativ som hänger med i takt med jordens snurrande. Tekniknörderiet sitter i än, men parallellt med det har fascinationen för vad de faktiskt lyckas fånga vuxit sig starkare.
Det fräckaste är att genom teleskopet få en livesändning med närbilder från rymden. Det kittlar i magen.
– Håller du upp handen så har du tiotusen galaxer bakom varje fingernagel, säger Martin. Vi är väl ganska överens om att det borde finnas liv där ute.
– Det är minimal chans att det inte finns något, säger John.
