Ledare. Sedan 2006 har den fackliga organisationsgraden minskat från 77 till 67 procent i Sverige. Bland arbetarna är nedgången än mer dramatisk. Från 77 till 59 procent.
Gör tappet att kollektivavtalen och hela den svenska modellen är i fara?
Frågan ställs av Anders Kjellberg, professor i sociologi vid Lund universitet. Han har djupdykt i medlemsstatistiken och hans slutsatser är illavarslande för alla som tror på facket som idé.
Kjellbergs granskning visar att medlemsraset startade 2006-2007, efter att den borgerliga regeringen chockhöjt a-kasseavgifterna. Hårdast drabbades arbetarfacken, vars medlemmar fick den största avgiftshöjningen.
För LO-förbunden har trenden pekat stadigt nedåt de senaste tolv åren. Tjänstemännen hade en uppgång i början, men den har brutits.
Om tendensen håller i sig förutspår Anders Kjellberg att bara varannan arbetare kommer att vara med i facket om fem år.
Redan för två år sedan beskrev LO-ledningen medlemsflykten som en ödesfråga. I verksamhetsplanen användes rubriken ”Organisera eller dö”.
För de enskilda LO-förbunden är förutsättningarna olika. Vissa branscher, som IF Metalls, har tappat många arbetstillfällen. Det bidrar förstås till att rekryteringsbasen minskar. I andra sektorer, exempelvis Transport och Hotell och restaurang, har jobben blivit fler. Ändå krymper medlemskåren.
Fast kollektivavtalen är inte akut hotade, anser Anders Kjellberg. Förklaringen är att arbetsgivarna alltjämt är välorganiserade. En stor majoritet är med i någon arbetsgivarorganisation och binds automatiskt av kollektivavtal. Det gör att nio av tio löntagare fortfarande täcks av avtal. Alltså långt fler än vad som är med i facket.
För egen del känner jag oro. När den fackliga närvaron sjunker på arbetsplatserna försvåras kontrollen av att de anställda verkligen får avtalsenliga löner och andra villkor.
I transportsektorn är 59 procent av arbetarna med i facket. De senaste åren har Transport lagt ner stora resurser på medlemsvärvning och på att kontakta medlemmar som vill gå ur. Det har tyvärr inte räckt för att vända trenden.
Professor Anders Kjellberg är försiktig med att peka ut åtgärder som kan förbättra rekryteringen. Inkomstförsäkringar, som bland annat Transport har, bedömer han som positiva. Liksom ökad facklig aktivitet på arbetsplatserna.
Allra störst har medlemstappet varit bland utrikes födda arbetare. Där har organisationsgraden minskat från samma nivå som för andra grupper, 77 procent 2006, till under 50 procent i dag.
Samtidigt står det klart att många av de som nu står i beredskap att kliva in på LO:s arbetsplatser är just utrikesfödda. Det är nog här – och på de unga som ofta får nöja sig med påhugg och lösa anställningar – som facket måste satsa mer krut.
