Krönika. Årets avtalsrörelse ser ut att bli krånglig för förbundet. Mycket på grund av att facken inom industrin tecknade treåriga avtal med 6,8 procents löneökningar.
LO-styrelsen la traditionsenligt fast ett så kallat reservationsbud utifrån industrifackens uppgörelse. Detta bud kom att hamna på en löneökningsnivå på 1 740 kronor på de avtalsområden där arbetstagarna tjänar under 25 000 kronor i månaden. Det innebär att nästan alla Transports avtal hamnar där.
Dessvärre delar Svenskt Näringsliv inte LO:s beräkningsgrund. För arbetsgivarna är det 6,8 procent som gäller, inget annat. Kräver man ett krontalpåslag över detta måste man lämna vad Svenskt Näringsliv kallar ”kurant motvaluta” i form av avräkningar från avtalen. Så som exempelvis flexiblare arbetstidsregler.
I våra avtal finns ingen ”kurant motvaluta”. Det som våra företrädare kämpat för att få in i avtalen kommer vi inte att sälja ut. Man ska också komma ihåg att om alla löner på arbetsmarknaden höjs med samma procenttal så innebär det inte att löneskillnaderna blir konstanta under de närmaste tre åren. I stället ökar orättvisorna. Glöm inte det när det pratas om märken i avtalsrörelsen!
Vi vet att löneglidning kommer att ske under dessa tre år. Faktum är att det redan har börjat. Inom den petrokemiska industrin har industrifacken redan sett till att få ut lite mer än märket. Än värre blir det när man ser till den löneglidning som tjänstemännen kommer att få sig till del. Förlorarna blir som vanligt privat tjänstesektor och de kvinnligt dominerade avtalsområdena.
Nu till något helt annat. Jag var för en tid sedan inbjuden till en ”tura” (en båtresa till den danska sidan av Öresund) av Transports avdelning i Helsingborg. Som brukligt är när avdelningen kallar så ”turade” vi tre gånger denna eftermiddag.
Avdelningen hade bjudit in ett antal medlemmar som man ville hedra. Det handlade om att överlämna Transports guldnål, något som föräras dem som har haft fackliga uppdrag inom förbundet i mer än tjugo år. Vidare delades förbundets silvernål ut till de som varit medlemmar i mer än trettio år. Slutligen fanns det fem medlemmar som varit det i mer än femtio år. Dessa fem fick ta emot ett diplom och ett vackert glaskonstverk med förbundets logotyp inristat.
Jag hade äran att fästa nålarna på rockslagen och överlämna diplomen. Jag känner de här medlemmarna, eftersom jag kommer från Helsingborgsavdelningen, och det slog mig att dessa gubbar, så långt jag kunde dra mig till minnes, inte behövt min hjälp en enda gång då jag arbetade som lokalombudsman.
Vid kaffet började vi prata om detta. En av gubbarna berättade att han hade arbetat sedan han var tolv år gammal. Han hade varit medlem i facket under hela sitt arbetsliv.
Mannen halade fram sin medlemsbok. Där kunde man se hur kontingenten (medlemsavgiften) betalts månad för månad, år efter år. Han bekräftade att han aldrig behövt påkalla hjälp från facket. Sedan sa han: ”Jag har betalt min kontingent varje månad, med glädje och med stolthet. Jag har sett hur jävliga arbetsgivare behandlat många av mina kamrater. Jag har själv varit utsatt för arbetsgivarens vrede. Det var många av oss som blev både sparkade och uppsagda. I dessa stunder av oro och hopplöshet så samlades vi och stöttade varandra med allt vi hade.”
Så fortsatte han sin berättelse om ett långt arbetsliv, där facket var den naturliga sammanhållande länken mellan gubbarna. Vi satt som förtrollade och lyssnade och det var som om tiden nästan stod still. Det fick bli en tura till.
