Ordförandeord. Så har januariöverenskommelsen manifesterat sig i en höstbudget som presenterades för någon vecka sedan.
Vi kan återigen konstatera att man lever efter filosofin att rika måste få skattelättnader för att kunna jobba ännu hårdare. Och fattiga måste bli ännu fattigare – för att jobba hårdare. Det där är en logik som jag aldrig kommer att begripa mig på, och som jag hoppas att det svider för en socialdemokratiskt ledd regering att driva.
Vi behöver ett samhälle som håller ihop, ett samhälle med större jämlikhet och ökad trygghet. Men det vi ser är en budget där man väljer att satsa på att sänka skatten för dem som tjänar mest och satsa på ledighet för självförverkligande. Vinnare är den välbeställda mannen i övre medelåldern. För mig går det inte ihop. Jo, en hel del av det vi ser är liberala förslag som krävdes för att få stöd för en regering.
Men det svider lik förbannat.
Visst finns det bra saker i den här budgeten också. Men då får vi rikta blickarna utanför Transports områden, för vi ser ut att ha dragit det kortaste strået.
Det finns satsningar på klimatet, på barn- och ungdomspsykiatri och på bekämpandet av brottslighet och terrorism. Vi finner också stöd till sådant som biogas, lärarassistenter och specialistsjuksköterskor, och vi ser att man redan nu lyckas reparera en del av den skada som den blåbruna budgeten åsamkade i våras.
Låt mig i stället tänka fritt om våra gemensamma resurser i landet. Personligen hoppas jag förstås att politikerna kunde se att en del av den organiserade brottsligheten får sina resurser från olaglig trafik på våra vägar. Ett sätt att komma åt den vore att ge mer resurser till trafikpolisen och att köpa in ett vettigt system för att kunna följa fordonen elektroniskt. Om det är lättare att åka fast på vägen blir det svårare för buset att tjäna pengar på svensk slapphet.
Jag önskar också att man kunde ge mer resurser till upphandling av färdtjänst, så att våra chaufförer slapp köra tolv timmar om dagen sex dagar i veckan för att få vardagsekonomin att gå ihop.
Men nu är jag ju inte finansminister, utan fackordförande. Kanske är det helt enkelt så att Löfven, Bolund, Lööf och Sabuni är de som behöver nappa på sitt eget förslag och ta ledigt för att se sig om i verkligheten. Det finns mycket vi skulle kunna lära dem under ett år på Transport.
Under oktober kommer vi att prata mycket om villkoren i bemanningsbranschen, en bransch som inte minst sysselsätter ungdomar och personer med utländsk härkomst. Jag blir frustrerad, milt sagt, när jag ser att bemanningsföretagen så ofta kallt räknar med att de anställda inte har koll på sina rättigheter när det handlar om sådant som garantilön, genomsnittligt förtjänstläge (GFL) och tillgänglighetstid. Nu ska vi trumma ut vad det är som gäller – och förhoppningsvis kommer det att innebära många sköna tusenlappar i medlemmarnas plånböcker.
Rätt ska vara rätt!
