Ledare. Fredag kväll. Kolmörker. Det är 70-väg genom Roslagen och ganska mycket trafik. Plötsligt rusar de ut på vägbanan, bara några meter framför vår bil. En hel flock vildsvin. I ögonvrån hinner jag uppfatta minst två vuxna djur och en hoper små. En hundradels sekund senare plöjer vi in i klungan.
Det smäller hårt i fronten och bilen studsar. 80–100 meter längre fram styr jag in vid vägkanten, invid ett hus. I backspegeln ser jag andra bilister tvärstanna och slå på varningsblinkers.
Vi går ur bilen. Omskakade. I motljuset från bilarna ser vi flera döda djurkroppar på asfalten. Som mörka sopsäckar mitt i höger körbana.
Vi försöker samla oss. Ringer polisen, 112. Slår fel nummer först, men kommer rätt efter några sekunder. ”En viltolycka. Vi har kört på flera vildsvin. En massaker…”
”Okej, var?”
”Precis vid södra infarten till Älmsta, norr om Norrtälje.”
”Vad är det för vägnummer, jag hittar inte Älmsta på kartan?”
Jag kommer inte på vägnumret och larmoperatören väljer att koppla mig vidare. Hamnar i telefonkö.
Vi står i mörkret. Väntar. Huttrar. Ett par bilister stannar vid oss och frågar hur det är. De berättar att det ligger tre fyra döda djur på vägen.
Vi fortsätter vänta i polisens växel. Tiden går. Oändligt långsamt. Jag går fram till bilens front. Den ser märkligt nog relativt hel ut i det svaga ljuset från en mobiltelefon.
Fler bilar bromsar in vid olycksplatsen. Borde vi gå dit och sätta upp en varningstriangel? Det finns ingen vägren, inte ens 20 centimeter, att gå på. Ligger det skadade vildsvin i diket? Är det verkligen en bra idé att knalla dit?
Vi ringer 112 igen, på en annan telefon. Vi behöver verkligen någon att rådfråga.
Den här gången blir vi framkopplade efter ett par minuter. Även nu blir larmoperatören främst upptagen med att försöka klura ut vägnumret.
Med luren pressad mot örat ser jag på avstånd hur en bilist går ur bilen och släpar undan djurkropparna, mot diket.
Det var vårt jobb, säger min hustru.
Kanske, tänker jag.
Efter en halvtimme åker vi i väg, hem till några vänner och undersöker bilen så noggrant det går. Det mesta verkar okej.
Vi åker tillbaka till olycksplatsen och träffar på den utringda viltspåraren. Han förklarar att han hittat fyra döda kultingar i 15-kilosklassen. Den tredje vildsvinsolyckan han är ute på bara det senaste dygnet.
Varför berättar jag det här?
För att jag lärde mig en läxa.
Se till att ha en ficklampa i bilen. Lätt åtkomlig.
Och en reflexväst. Det hade varit närmast livsfarligt att gå mot trafiken på den mörka landsvägen. Och en handsfreesladd. Så att man kan göra annat medan man väntar på polisen.
Vid vårt första larmsamtal väntade vi 16 minuter, utan att få svar. En evighet just då.
