Ledare

Vi kör rakt in i vildsvinsflocken

Ledare. Fredag kväll. Kolmörker. Det är 70-väg genom Roslagen och ganska mycket trafik. Plötsligt rusar de ut på vägbanan, bara några meter framför vår bil. En hel flock vildsvin. I ögonvrån hinner jag uppfatta minst två vuxna djur och en hoper små. En hundradels sekund senare plöjer vi in i klungan.

Det smäller hårt i fronten och bilen studsar. 80–100 meter längre fram styr jag in vid vägkanten, invid ett hus. I backspegeln ser jag andra bilister tvärstanna och slå på varningsblinkers.

Vi går ur bilen. Omskakade. I motljuset från bilarna ser vi flera döda djurkroppar på asfalten. Som mörka sopsäckar mitt i höger körbana.

Vi försöker samla oss. Ringer polisen, 112. Slår fel nummer först, men kommer rätt efter några sekunder. ”En viltolycka. Vi har kört på flera vildsvin. En massaker…”

”Okej, var?”

”Precis vid södra infarten till Älmsta, norr om Norrtälje.”

”Vad är det för vägnummer, jag hittar inte Älmsta på kartan?”

Jag kommer inte på vägnumret och larmoperatören väljer att koppla mig vidare. Hamnar i telefonkö.

Vi står i mörkret. Väntar. Huttrar. Ett par bilister stannar vid oss och frågar hur det är. De berättar att det ligger tre fyra döda djur på vägen.

Vi fortsätter vänta i polisens växel. Tiden går. Oändligt långsamt. Jag går fram till bilens front. Den ser märkligt nog relativt hel ut i det svaga ljuset från en mobiltelefon.

Fler bilar bromsar in vid olycksplatsen. Borde vi gå dit och sätta upp en varningstriangel? Det finns ingen vägren, inte ens 20 centimeter, att gå på. Ligger det skadade vildsvin i diket? Är det verkligen en bra idé att knalla dit?

Vi ringer 112 igen, på en annan telefon. Vi behöver verkligen någon att rådfråga.

Den här gången blir vi framkopplade efter ett par minuter. Även nu blir larmoperatören främst upptagen med att försöka klura ut vägnumret.

Med luren pressad mot örat ser jag på avstånd hur en bilist går ur bilen och släpar undan djurkropparna, mot diket.

Det var vårt jobb, säger min hustru.

Kanske, tänker jag.

Efter en halvtimme åker vi i väg, hem till några vänner och undersöker bilen så noggrant det går. Det mesta verkar okej.

Vi åker tillbaka till olycksplatsen och träffar på den utringda viltspåraren. Han förklarar att han hittat fyra döda kultingar i 15-kilosklassen. Den tredje vildsvinsolyckan han är ute på bara det senaste dygnet.

Varför berättar jag det här?

För att jag lärde mig en läxa.

Se till att ha en ficklampa i bilen. Lätt åtkomlig.

Och en reflexväst. Det hade varit närmast livsfarligt att gå mot trafiken på den mörka landsvägen. Och en handsfreesladd. Så att man kan göra annat medan man väntar på polisen.

Vid vårt första larmsamtal väntade vi 16 minuter, utan att få svar. En evighet just då.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Ann-Marie Järsberg:
    17 november, 2019

    Vildsvin har INGET, i den svenska naturen att göra. De inplanterades för att vara jaktobjekt, d.v.s i detta fall framförallt för SKÅNSKA jägares höga nöjes skull. Nu har de spridit sig, och finns snart i hela landet. De orsakar död och förödelse ÖVERALLT, där de befinner sig. och orsakar MÅNGA trafikolyckor. ( de orsakar STOR förödelse, för alla odlare som de "besöker". Hur är det nuförtiden, med fösäkringar mot viltolyckor, i trafiken + för lantbrukare??

  2. Dick:
    17 oktober, 2019

    Sådan är verkligheten. Men förvånas över att du ställer dig frågan om ni skall sätta upp en varnings triangel nej ni borde sätta upp två ifall man har. När och var tror du annars att varningstriangeln SKALL användas, och en reflexväst bör vara en självklarhet i varje fordon. Men skönt att det gick bra för er.

  3. Richard Dehnisch:
    30 september, 2019

    Otäckt.
    Efter skymning fram till gryning borde halva hastigheten gälla.
    Både för naturen och människor säkerhet.

Lästips:

Lily Hallberg

Vi är bra på att lyssna!

Ledare. Hej kamrater och läsare! Här skriver jag nu för första gången, som ny tillförordnad chefredaktör för tidningen.

Jan Lindkvist, chefredaktör på Transportarbetaren.

Nu lämnar jag över

Ledare. Det här blir min sista ledarkrönika i Transportarbetaren. Efter 19 år som chefredaktör lämnar jag stolen, för att gå i pension lite senare i år. Många tankar snurrar när jag försöker summera min tid på Transport och förbundets medlemstidning.

Amir Palislamovic tillbaka på platsen där han i januari räddade en pojke som fallit över kajen, ned i det kalla vattnet. Foto: Lilly Hallberg

Parkeringsvakt och hjälte

Mötet. Amir Palislamovic märkte att något hänt längs kajen vid parkeringsplatsen. Han lyckades sedan rädda en tolvårig pojke ur den iskalla älven. Och har fått hyllningar från hela världen.

Det måste gå att kombinera lönsamhet och schysta villkor

Debatt. Marknaden för bud och hemleveranser har vuxit explosionsartat de senaste åren. Dels tack vare digitaliseringen men den har också accelererat kraftigt på grund av coronapandemin.

David Ericssons senaste krönikor
David Ericsson. Foto: Jan Lindkvist

Älskade jävla väg

På väg. Det började med Bob Dylan. Hans nasalt gnälliga sång lockade mig ändå som tonåring till att längta ut på vägarna. Inte minst för alla hans besjungna erövringar. Som i ”Girl from the north country”.

Att bygga ett hus tillsammans

Hattstugan. Vad gör man då den vuxna dottern är ledsen, har problem med en tidigare relation, är sliten efter flera års nattjobb som barnmorska och av att vara ensamstående med ett barn? Och hon har en enda stor önskan: att bygga ett eget hus? Jo vi bygger förstås ett!

Diktaturen som alla älskar?

Politik. Vid mina ändlösa körningar upp och ner genom landet noterade jag att det var ovanligt många ekipage med sjöcontainers på vägarna strax efter påsk. Helsingborgs godsbangård var också full av containertåg.

Vi är bra på att lyssna!

Ledare. Hej kamrater och läsare! Här skriver jag nu för första gången, som ny tillförordnad chefredaktör för tidningen.

Vad är en röst på S värd i nästa val?

Ordförandeord. Vart är Socialdemokraterna på väg egentligen? Frågan är ytterst aktuell och bottnar i att partiet nu tvingas leverera det elände man gick med på i den så kallade januariöverenskommelsen.

Kräv att vi ska få använda toaletten!

Insändare. Det är ingen hemlighet att gigekonomins företag, som Foodora, inte tar hänsyn till arbetarnas rättigheter och säkerhet. Förutom usla arbetsvillkor, mycket låga löner och osäker arbetsplats, måste vi också utstå omänskligt bemötande av restaurangerna.

Utsatt arbete i färdtjänsten

Insändare. Vi färdtjänstchaufförer är en av de personalgrupper som får samhället att fungera. Vi tillhör en samhällsviktig funktion. Vi kör barn med olika behov till skolan. Äldre till daglig verksamhet, vårdinrättningar och sjukhus.

Jag känner mig verkligen inte trygg …

Ordförandeord. En fråga man kan ställa sig i dessa i flera avseenden märkliga tider är ju vad som i framtiden kommer att vara det så kallade nya normala. Jag tänker på flera saker, men vill börja med det som håller på att hända inom LO.

Nu lämnar jag över

Ledare. Det här blir min sista ledarkrönika i Transportarbetaren. Efter 19 år som chefredaktör lämnar jag stolen, för att gå i pension lite senare i år. Många tankar snurrar när jag försöker summera min tid på Transport och förbundets medlemstidning.

Individuella löner styrs av godtycke

Debatt. Hur är det möjligt att fortsätta med individuella löner? Trots detta har man fortfarande individuell lönesättning inom offentlig verksamhet.

Bannlys ackord på samhällsbetalda resor

Insändare. Låt oss gå samman i hela landet, lägga ner jobbet, samla ihop oss utanför riksdagshuset och ställa politikerna mot väggen. Det är sjukt att köra gamla, sjuka och skolbarn på ackord! Att det bara får fortgå år efter år.

Kasta sten i glashus…

Ledare. Posten, numera Postnord, har fått ta mycket skit genom åren. En del är säkert motiverat, men det finns ändå skäl att nyansera bilden.

Man får städa upp sin egen skit

Ordförandeord. Transportarbetareförbundet tar alltid strid för sina medlemmar när striden måste tas. Vi som är medlemmar i förbundet har detta som en naturlig del av förbundets DNA, våra utbildningar präglas av detta och våra anställda och förtroendevalda fostras in i detta.