Vi håller Sverige i gång
Transportarbetare. Dygnet om. Året om. Utan transportarbetare skulle Sverige stanna. Möt dem en vanlig tisdag i oktober.
”Jag älskar mackjobbet”
Klockan 00:02
Midnatt på Circle K-macken i Ättekulla. Det är dags för Cecilia Karlsson att låsa dörrarna och öppna nattluckan.
– Det är bra med luckan. Tryggt. En del tycker att det blir mycket spring för personalen. Så är det förstås, men det är mitt jobb.
Cecilia Karlsson har precis gått på en ny nattvecka. Sju långa nattpass i rad. Under fem timmar är hon ensam på stationen.
– Under de här dygnen har jag inget liv. Man jobbar, äter, sover. Jag har hela mitt sociala liv under friveckorna.
Ändå berättar Cecilia att hon gillar att arbeta natt. Gillar att rå sig själv. Lägga upp arbetet som hon vill.
– I ärlighetens namn kommer det ju inte jättemånga kunder på småtimmarna. Jag hinner städa, fixa bake-off, plocka upp varor och göra en del av beställningarna som dagpersonalen egentligen ska sköta.
– Fast det är kul med sällskap också. Några gånger har jag haft praktikanter här på natten. ”Yippi, jag får någon att snacka med!”
Cecilia Karlsson har jobbat fyra år på macken och ler brett när jag frågar vad hon tänker om yrket.
– Jag älskar det. Mackjobb är oerhört socialt, man träffar en himla massa folk. Hit kommer lastbilschaufförer, taxi, väktare och även tidningsbud. En del är stammisar som kommer nästan varje natt för att få en pratstund.
– Arbetsgivaren är bra också. När det är kris med folk undviker chefen i det längsta att ringa in de som jobbar natt. Alla vet att det sliter.
Sömnen är viktig för att hon ska orka. Just nu bor hon i lägenhet, med de störningsmoment det innebär. Men snart ska hon och sambon flytta till ett eget hus.
– Det ska bli jätteskönt.
Innan Cecilia skjuter igen nattluckan frågar jag om hon får Transportarbetaren? Om hon är med i Transport …
– Självklart! Jag har varit med i facket hela mitt yrkesliv. Det ska man vara.
Jan Lindkvist
”Man får tid att tänka”
Klockan 00:12
I tre år har Roger Björkman jobbat natt på åkeriet Bring Frigo. Strax är det dags för ett nytt nattpass.
– Människokroppen är inte gjord för att jobba natt. Men samhället ska ju rulla, dygnet runt. Fördelen är att det är lugnt på vägarna.
Roger beställer en varm toast på Circle K-macken som ligger en liten bit från åkeriet. Han förklarar att han trivs på företaget, annars hade han inte blivit kvar.
– Det är ju högkonjunktur nu. Varje månad ringer det någon åkare och erbjuder jobb. Jag frågar förstås vilken lön som gäller. De flesta betalar bara avtalets lägstanivå och då ser jag inget skäl att byta.
Även om det nya jobbet betyder dagkörning?
– På något sätt gillar jag ändå nätterna. Man får tid att tänka. Fast det går förstås ut över hustrun och barnbarnen, jag har fyra stycken nu. I det här jobbet är det mycket av det sociala som försvinner. På lördag är det chaufförsmöte på åkeriet, då jobbar jag. Samma sak var det med senaste julfesten, jag körde då också.
Vilken tid på natten är tyngst?
– Vargtimmen, runt klockan fyra på morgonen. Är man riktigt trött finns inga sätt att lura hjärnan. Det hjälper inte att springa runt lastbilen och såna tricks. En kort tupplur är det enda som fungerar.
Jan Lindkvist
”Arbetet känns ofta väldigt meningsfullt”
Klockan 01:59
– Det har blivit betydligt lugnare på Knutpunkten. Visst, på nätterna kommer hemlösa och andra som inte har någon annanstans att ta vägen. Men så längde de sköter sig får de vara här inne.
Zeljko nöjer sig med förnamnet i tidningen, av försiktighetsskäl. Han har jobbat elva år som ordningsvakt på Helsingborgs stora trafiknav – Knutpunkten. Hit kommer färjor, tåg, bussar, taxi och resenärer i tio tusental.
Kollegan Loic har också lång erfarenhet som ordningsvakt. Båda jobbar bara natt, tolv timmar i stöten.
– Jag gillar natten, säger Zeljko. På dagen är det massor av folk och jobbet handlar mycket om att ge service. På nätterna är det lugnare. Vår uppgift blir mer renodlad, ordningshållning.
Med ett leende i mungipan inflikar Loic att det bästa med nattarbetet är att han slipper gå upp på morgnarna.
– Skämt å sida, det är väldigt bra att vara ledig på dagtid. Friveckorna som vårt så kallade fem-två-schema innebär är också en stor fördel i det här jobbet.
Väktare och ordningsvakter är inte högavlönade och ob-ersättningen är ett återkommande debattämne när kollektivavtalet ska omförhandlas.
Vad är drivkraften? Varför blir så många kvar i bevakningsbranschen år efter år?
– I samhället finns en föreställning om att ordningsvakter innerst inne vill bli poliser, säger Loic. Men så är det inte bland de kollegor jag träffar. Det som gör att folk fastnar i yrket är nog friheten i jobbet och kontakten med människor. En vilja att hjälpa andra.
– Det värmer när folk på Knutpunkten kommer fram spontant och säger: ”Tack för att ni finns!”.
Zeljko fyller i:
– Vi hjälper folk som ramlar och skadar sig. Ibland när personer far illa kontaktar vi socialtjänsten. Flera gånger har vi hindrat desperata människor som försökt ta livet av sig på tågspåren. Arbetet känns ofta väldigt meningsfullt.
Varken Zeljko eller Loic använder ordet statushöjning när de beskriver utvecklingen i yrket. Men båda menar att tv-serien om ordningsvakter i tunnelbanan ändå har förändrat allmänhetens syn i positiv riktning.
– Det är också bra att vi fått ny uniformering, säger Zeljko. I dag är det betydligt lättare att skilja på väktare och ordningsvakter. Och det är viktigt. Vi har olika uppdrag och olika befogenheter.
Jan Lindkvist
”Slavarna är inte borta – de sitter i Volvobilarna här”
Klockan 03:40
– Jag har kört taxi i åtta månader nu. Det är ett jättebra jobb, säger Mario Filipovic (längst till vänster på bilden).
– Hur kan du säga så!? Slavarna är inte borta. De sitter i Volvobilarna här. Om du nu ska skriva i tidningen, skriv som det är! säger en förarkollega upprört.
Klockan är halv fyra på natten. En handfull taxibilar står utanför Knutpunkten i Helsingborg. Inga passagerare syns till. Förarna har samlats i en klunga utanför entrén. Lite vid sidan av haffar jag Mario Filipovic. Han kommer ursprungligen från Kroatien.
Mario förklarar att han gillar att köra taxi. Särskilt natt. Det är lugnare. Inte lika hetsigt i trafiken.
– Nu ska jag köa här en stund sedan. Sedan tanka och hem och sova, säger Mario.
Han går bort till kollegorna som hört vårt samtal. Mario Filipovic får mothugg.
En förare säger:
– Jag jobbar 70 timmar i veckan för Taxi Kurir. För skitpengar. Det finns inget kollektivavtal. Ingen garantilön. Det måste komma ut hur våra villkor är. Alla politiker som blundar måste få veta. Som journalist måste du berätta.
– På flygplatsen får jag ofta vänta fyra timmar innan jag får en passagerare. Resan kostar 480 kronor. Vad blir det för timlön? Jo, 40 kronor.
Förarna pekar sedan mot en privatbil som rullat in på parkeringen.
– Den kommer hit varje kväll och kör svarttaxi. Vad gör polisen? Ingenting! De skiter i det. Trots att svarttaxibilarna står här hela tiden. Det finns till och med en svarttaxi som langar sprit. Men det struntar polisen också i.
Jan Lindkvist
”Mindre stress i trafiken”
Klockan 04:30
Klockan är 04:30. Om en halvtimme ska Micael Ebbesson ställa ifrån sig lastbilen vid Bring Frigo i Helsingborg. Han har precis varit uppe vid Brahehus och bytt bil. Han är stel i knäna efter timmarna vid ratten.
– I 15–16 år har jag kört bara natt. Det har blivit så bara. Fördelen är mindre stress i trafiken. Fast på kuppen har jag fått diabetes, säger han och smuttar på en kopp svart kaffe.
Just nu kör Micael Ebbesson lastbil på halvtid. Den andra halvan jobbar han på Transports Helsingborgsavdelning som försäkringsinformatör. Han hjälper medlemmar att få ut ersättningar. Ofta är det försäkringsförmåner som folk missat, förtydligar han.
Micaels egen bakgrund är brokig. Förutom lastbilschaufför har han bland annat jobbat fyra, fem år med biståndsarbete i Afrika. Det var efter att han blivit av med körkortet hemma i Sverige.
Han garvar lite när han berättar:
– Som så många andra hade jag åkt dit för en rad småförseelser. En trasig lampa där, några minuter för lång körtid där. Vid ett tillfälle rök jag ihop med en trafikpolis och ifrågasatte deras prioriteringar. Det skulle jag inte ha gjort. Han letade fel på lastbilen i en timme sedan.
Jan Lindkvist
”Jag ser det knappt som ett jobb”
Klockan 05:54
Hagalund i Solna börjar vakna, men Peter Österlings arbetsdag är redan över. Han har levererat 102 Dagens Nyheter, 38 Svenska Dagbladet och 25 Hemmets Journal i de åtta gigantiska 14-våningshusen som fått namnet Blåkulla. En lätt natt utan extratidningar med stor upplaga eller brev som ska levereras.
Peter Österling tar alltid hissen. I trapphuset i en stökig port kan det samlas avfall eller ligga folk och sova. Om ett tidningsbud är osocialt? Inte han, det blir mycket golf och bowling på dagtid. Peter Österling har inget större sömnbehov.
Lena Blomquist
”Jobbet är relativt fritt, och jag älskar att köra”
Klockan 08:52
Emelie Bergström är fjärde generationen renhållningsarbetare i Eskilstuna. Farsan, farfar och gammelmorfar titulerade sig sopgubbar.
En typisk tisdagsrunda börjar i förorten Skogstorp. Mycket åka, och färre kärl än i andra distrikt. Ändå slits kroppen av alla upp- och nerhopp från hytten. Emelie Bergström berättar med stolthet om Eskilstunas ”rätt unika” modell: Invånarna försorterar avfallet i olikfärgade påsar. Påsarna kastas i samma kärl och sorteras sedan i sju fraktioner av datorn.
Lena Blomquist
”Det är roligt med kundkontakt”
Klockan 11:00
Jan-Olov Andersson har just ätit lunch med några kollegor på en stammisrestaurang. Buffén har bra pris för taxiförare, bara 69 kronor. Det är dags för paus.
Han gick på sitt skift kvart i fem på morgonen. Men nu är det lugnt i några timmar. Så Janne åker hem för att vila, har han tur får han sova en stund. Sedan ska han köra igen, fram till klockan 19:00.
Janne har kört bärgare och lastbil också. Men han fastnade för taxi.
– Det är roligt med kundkontakt.
– Vi kör skolbarn i Timrå också. Det är trevligt att köra barn, de flesta är skötsamma och säger tack för skjutsen. Jag tycker om att se till att de kommer fram och är i tid.
– Mitt åkeri kör för Cabonline och har kollektivavtal, det har de flesta här i Sundsvall. Cabonline har blivit stora i Sundsvall. De har som idé att ha så många bilar som möjligt, de tjänar pengar per bil. Men de struntar i ägarna och förarna.
John Antonsson
”Vi har ungefär tre minuter för varje leverans”
Klockan 12:04
Marie Lindahl var kock men ville prova på något nytt. Nu
har hon kört distributionsbil för Skellefteå lastbilsstation i Sundsvall i mer än nio år.
– Vi kör paket, varor till privatpersoner och företag, vi kör allt. Förr körde jag utanför stan men sedan jag fick barn passar tiderna på den här turen bättre. Nu börjar jag oftast klockan fem. Förr kunde jag börja så tidigt som två på morgonen.
– Nu är det regnigt och så kommer det att vara länge. Vissa år är det grönt ända fram till jul. Det är bättre med riktig vinter så man slipper den värsta ishalkan.
– Det här jobbet är mycket roligare än att vara kock. Man får sköta sig själv, det är fritt. Ibland kan det bli stressigt men det jämnar ut sig. Vi har ungefär tre minuter för varje leverans. Ibland gäller det att vara snabb. Någon måste alltid låsa upp, så var det inte förr.
John Antonsson
”Folk har blivit mycket sämre på att visa hänsyn”
Klockan 12:36
Micke Hägglund och Lars Göran Mellberg jobbar på Sundsvalls gummiverkstad. De visar utrustningen de använder för att skifta däck och laga punkteringar på tunga bilar.
– Jag har jobbat med det här i 40 år. När man var 25 år var man odödlig. Men att lyfta däck hela dagarna sätter sig i ryggen. Det är för dåligt betalt med tanke på hur farligt det är. Vi får samma lön när vi jobbar efter vägen som när vi jobbar på stationen, säger Lars Göran.
– En gång när jag skiftade däck på en buss kom det två lastbilar i bredd. Jag såg att de där kommer inte att stanna. Så jag hoppade in i hjulhuset. Sedan såg jag bilen stryka förbi där jag hade stått. Folk har blivit mycket sämre på att visa hänsyn mot oss som jobbar på vägarna.
John Antonsson
”I går lossade vi 1 300 bilar som kom med en bilbåt från Tyskland”
Klockan 12:39
Lossning pågår av dagens andra containerfartyg från Tyskland. Hon heter Hanni. 69 välfyllda containrar lyfts av fartyget, styrs in över kajen och hämtas upp av en truck. 48 lastas på. Luckbasen, med titeln signalman, håller kontakt med kranföraren. Han är också ansvarig för att godset hamnar där det ska och för personalen på båten. Säkerheten kommer först. Teamledaren är länken mellan kunden och kontoret.
Mellan 25 och 30 stuvare arbetar i Södertälje hamn denna dag. Men när veckans bilbåt anlände var det läge att ta in extrajobbande blixtar.
Lena Blomquist
”Det viktigaste är att inte riskera sitt liv”
Klockan 14:16
Maria kliver ur bilen och går runt på parkeringen vid Hallunda centrum i Botkyrka. Hon har ett ensamjobb, träffar kollegorna bara på lunchen. Bilisterna har skött sig, alla har lagt fram p-skivan.
Efter mindre än ett halvår som parkeringsvakt lyser Maria av yrkesstolthet: Samma regler gäller för alla. En del behöver hjälp med att läsa och förstå skyltarna, vissa är lugna och andra blir arga om de får en p-bot.
– Det gäller att inte ta det personligt, jag försöker skapa lugn och fortsätter att bevaka bilarna. Men känner jag att någon är farlig åker jag därifrån.
Lena Blomquist
”För mig och mina kollegor är det viktigaste att få hjälpa”
Klockan 14:51
Patrik Forsberg jobbar för Mitt Bärgarna, som är en del av Falck.
– Att bli bärgare, det är det bästa jag har gjort i mitt liv. Det här är världens bästa jobb. Jag jobbade på verkstad innan och blev lockad att bli bärgare av dem som hade Falck-bärgningen i Sundsvall innan. Det enda jag kan ångra är att jag inte hittade det här jobbet tidigare. För mig och mina kollegor är det viktigaste att få hjälpa. När det än är på dygnet ställer vi upp. Vi ser till att fixa hyrbilar eller hjälpa till att boka in på hotell.
– Jag har jour några dagar i veckan. Då kan det bli lite eller mycket. Vissa dagar är det för mycket att göra, men värst är det när det är för lugnt.
John Antonsson
”Kunderna känner sig som nya när de åker härifrån”
Klockan 15:53
Farligt avfall? Michelle Wikström och Johan Ljungberg hittar surströmmingsburken när de sorterar kemikalier, olja, klister och färg och annat som klassas som farligt.
Det var en liten kö utanför grindarna när de öppnade klockan 13, annars är det lugnt på återvinningscentralen i Jordbro en vardag i oktober. Kunder undrar var de ska slänga sina grenar, videoband, glasburkar och trasiga möbler. Om en container börjar fyllas på trycker någon av dem till materialet med grävskopan. När den är full kör de bort den med traktor.
Elektroniktjuvarna är ett problem, men de har fått det svårare med den nya inhägnaden där fyllda burar med kasserade datorer, telefoner och tv-apparater kan låsas in.
Michelle Wikström och Johan Ljungberg känner sig uppskattade som miljöarbetare.
– Men mycket som går i containrarna borde ha hamnat bland återbruk, säger han.
Lena Blomquist
”Yoga varje morgon är som att borsta tänderna”
Klockan 16:07
Alen Omerbasic Majstorovic:
”Jag tar alltid en kall dusch och ett yogapass på morgonen. Sen är jag redo för vad som helst. När man hållit på ett tag blir det en vana. Man balanserar och rensar kroppen från spänningar, blir starkare. Både fysiskt och mentalt.
Som ordningsvakt i och kring A6 köpcentrum i Jönköping stöter jag på ganska mycket problem, stölder och bedrägerier, men jag tycker om mitt jobb. Det fanns i mig redan som barn, att jag ville göra något bra för samhället.
Jag kan till och med tycka om att arbeta varannan helg. Då får jag lediga vardagar och hinner med mycket mer än när jag jobbar. Fast jag tänker alltid på mina barn, att jag skulle vilja vara mer tillsammans med dem.
Mitt första bemötande av människor avgör hur situationer utvecklar sig. Jag försöker utgå från personens nivå och bygga vidare, så att människor kanske förstår att de gjort fel. Är man smidig kan man slippa tillkalla polis och samhället behöver inte betala transporter, men ibland är jag ju tvungen att använda våld, tyvärr.
Jag utvecklas mycket som person i jobbet, varje gång något händer blir jag bättre. Hoppas jag!
Det jag inte gillar är när jag är ute med min familj och människor jag gripit ställer sig intill, blänger, spänner sig och försöker provocera. Att problemen med ungdomar som stjäl här växer är också tråkigt. 15–16-åringar grips med dyra jackor, byxor och väskor fulla med smink.
Jag tror det är för att vi fått alldeles för mycket materialism. Man ska ha fina märkeskläder och vissa föräldrar har inte råd.”
Justina Öster
”Väktare är som att vara vaktmästare, på natten”
Klockan 20:45
Metallgatan 2 i Ängelholm. Securitasskylten lyser som en fyr i natten. Joakim Johansson ska strax i väg på en ny rond.
– Jag har varit väktare i 17 år nu. Innan jobbade jag på fabrik. Det här är bättre. Friare. Ingen dag är den andra lik. Det är inte alls samma tristess som på fabriksgolvet.
Joakim har jobbat natt ända sedan starten. När tröttheten smyger sig på framåt småtimmarna tar han till knep. Som att se till att han har bevakningsobjekt som kräver några minuters promenad.
– Det händer inte så mycket i Ängelholm, säger han. Det är en lugn stad.
Joakim Johansson tycker att folk i gemen har dålig koll på vad väktare gör.
– Jag brukar säga att väktare är som att vara vaktmästare. Fast på natten.
Jan Lindkvist
”Flödet av gods är bättre på natten, mindre stressigt”
Klockan 21:02
Johnny Lans:
”Vi hade strömavbrott i natt här på DHL Freights terminal i Jönköping, så nu är det rätt körigt. Har precis gått på mitt pass. I morse jobbade jag en extra timme, till halv sju. Nu går fler på övertid, så att vi ska hinna köra undan i hallen, annars kommer vi ligga efter hela veckan.
Jag har jobbat här i 15 och ett halvt år, är egentligen utbildad trä- och möbelsnickare. Många deppar över arbetstiderna, att jobba fram till halv sex lördag morgon och inpå alla aftnar, som jul och påsk, är lite surt. Det blir inte mycket fritid. Jag har en son på tre månader hemma.
De flesta bryr sig mindre om löneökning. Tiden man kommer hem är viktigast. Vi håller på och pratar om det med ledningen.
Annars trivs jag, man får röra på hela kroppen och lär sig hela tiden mer. Jag gillar nattjobbet. Vi har ett bättre flöde, får gods över hela natten. De som arbetar eftermiddag får in allt gods vid 16–17. Sen ska de hinna köra undan alltihop till 20 ungefär. Det är mycket stressigare.
Jag har många fackliga uppdrag inom Transport, lokalt. En tid efter att jag börjat här fick jag frågan: ”Har du gått med i facket än? Du kan gå ner och fylla i en blankett.”
24-timmarssamhället är nog bra för Sverige och företagen. De expanderar och jobben blir fler. Men för enskilda, som vi då, är det nog inte så bra egentligen. Studier visar att på natten ska man sova, kroppen är byggd för det. Men … jag kommer nog fortsätta jobba natt.”
Justina Öster
”Vi har aldrig en tråkig dag på Växjö flygplats”
Klockan 23:27
Johan Wickell:
”Det är något speciellt med flyget. Jag kan inte sätta fingret på det, men det är något… Kul, spännande, tufft. Mycket att hålla efter och reda på, ofta tidspress. Du måste vara alert! När man slitit som ett djur och fått i väg en kärra* känner man en väldig stolthet.
I dag jobbar jag 16:00 till 02:30 på Växjö flygplats. Nu återställer vi och förbereder för morgonskiftet. Jag ska jag fylla upp tankbilen. Någon pustpaus får vi nog innan chartern kommer från ”Mallis” kring 01:30.
Jag tänker inte så mycket på arbetstiderna, är van och tycker att treskift funkar bra. Fråga min sambo, men hon har inte sagt något. Det är klart, någon gång känner man sig väl lite trött och sliten…
Men vi är ett fantastiskt arbetslag, alla är självgående. Vi vet var vi har varann och kan få ut av varann. Allt rullar på. Vi försöker hinna träffas utanför jobbet också, kör lite paddel, åker och fiskar, har snackat om att ta en skiftresa.
Roligast att köra? Jag vet inte, det är nog brandbilen.
När jag är ledig är jag mycket med min son Pax, som är 2,5 år, och så har jag börjat spela golf igen.
24-timmarssamhället är den värld vi lever i. Allt ska hända direkt. Man ska vara på ställen snabbt och ha allt jättefort. Folk ligger hemma i soffan och beställer och vill ha grejerna snabbt. Egentligen är det väl inte så bråttom, men det är så det ska vara nu, av någon anledning. Det har bara blivit så.”
Justina Öster
(* flygplan)
”Roligt att hjälpa människor lösa problem”
Klockan 23:57
Pontus Klasson:
”Jag har alltid varit något av en nattmänniska, så att jobba natt i växeln på Växjö taxi passar mig. Tisdagskvällar, som i dag, är rätt lugna, inga som är ute och festar direkt, som i helgerna. Då är vi två här.
Torsdagar mot fredagsmorgnar är bra, folk är glada och trevliga inför helgen. Under Karl-Oskardagarna i augusti är det mycket folk på stan. Sist ringde det nästan konstant i fem timmar.
Tidigare har jag haft olika serviceyrken, som it-support. Datorvana är bra, det mesta är ju digitalt nu. Men jag har hört kollegor berätta om hur de satt och ropade ut beställningar via radio. Det är lättare nu när man ser var bilarna är.
Vi har 32 bilar, men alla kör ju inte hela tiden. På nätterna är det mycket samhällsbetalda resor, färdtjänst och sjukresor, och så behövs det bilar när flyget kommer. Jag håller koll på datorskärmen, ser hur nattflyg och charter ligger till i tid, när de landar. Så att vi kan ha bilar på plats.
Ibland ringer folk som inte vet var de är. Då frågar jag om de kan se en gatuskylt eller gå till närmaste gatukorsning. Det brukar kunna lösa sig. Det roliga med jobbet är när någon ringer och har problem, behöver ta sig någonstans akut och jag lyckas lösa det.
Att kunna stan är också bra. Jag är född i Växjö och dubbelkollar alltid gator, som låter lite lika. Det bästa med Växjö? Att det är hemma, annars är det väl som de flesta andra ställen.
När jag är ledig spelar jag mycket datorspel. Eftersom jag jobbar natt är de flesta inte vakna när jag är det. Ska man träffa vänner får man planera lite, men det brukar ordna sig.
Någon gång kan det väl bli lite ensamt här, om ingen ringer. Jag brukar inte ha svårt att hålla mig vaken, går upp och rör på mig då och då och tar en kopp kaffe på det. Ibland kommer en chaufför in och säger hej, om de har det lugnt.
På helgerna, när det inte går någon buss, tar jag själv taxi hem från jobbet. Det är trevligt att träffa chaufförerna. De pratar och är glada.”
