Krönika. Vad krävs för att Socialdemokraterna på kort och medellång sikt ska kunna få 30 procenten av väljarstödet – som är första anhalten inför valet 2018? Låt mig delge er några tankar som kanske kan ge svar på den frågan.
För det första måste det till ett mer proaktivt ledarskap som vågar ta
”konstruktiva” strider i centrala frågor. Det bästa exemplet på detta torde vara Ardalan Shekarabis beslutsamhet att införa krav på kollektivavtal vid offentlig upphandling. Mer av den varan, tack.
Dessutom anser jag att sossarna måste ta på sig den samhällskritiska rollen och kraften i samhället genom att ständigt och systematiskt granska och analysera samhällsutvecklingen, och peka på de brister och orättvisor som de facto finns. Sedan formulera en reformagenda med ledning av dessa.
Samtidigt måste man ha modet att ompröva en tidigare politik som numera inte är lika effektiv. Exempelvis lägga om den ekonomiska politiken, särskilt finanspolitiken, i mer expansiv riktning med tyngdpunkt på investeringar i infrastruktur. Självklart kan dessa lånefinansieras, speciellt i dag med en obefintlig ränta.
Det är nödvändigt att tänka framåt och försöka se vad som sker bortom horisonten. Vad ska komma efter välfärdsstaten och arbetslivets tidigare reformer?
Det blir alltmer tydligt att arbetarrörelsen behöver ett antal visioner för framtiden. Många människor frågar sig vad det är för samhälle som dagens moderna socialdemokrati strävar efter:
Är det en förstärkning och förvaltning av välfärdsstaten med betydande reformer i arbetslivet? Eller kanske en aktualisering av makt- och inflytandefrågorna?
Detta kan låta sig göras genom att börja driva frågan om ekonomisk demokrati med hjälp av andra verktyg än att överföra ägandet. Denna fråga borde vara mer aktuell än på länge med tanke på effekterna av den finansdrivna, kortsiktiga och mer eller mindre anonyma kapitalismen.
Det räcker med att se vad hänt med Findus i Bjuv för att inse att vi inte kan acceptera ett institutionellt globalt ägande som blir alltmer anonymt och kortsiktigt. Med facit i hand kan man se att det bland annat är våra egna pensionsfonder som ingår i den osynliga internationella kapitalismen. Exemplet Findus kan eventuellt innebära att sossarna inser att något måste göras på detta område.
Kanske är ändå det viktigaste för Socialdemokraterna att återigen stärka partiet och dess organisation – och göra det till den folkrörelse som det var en gång i tiden. Samtidigt är det viktigt för oss i facket att åter bygga upp en arbetsplatsorganisation som kan fungera som ett forum för politiska diskussioner på arbetsplatserna.
Det är med sådana diskussioner som LO-medlemmarna och sossarna kan vara en pådrivande och konstruktiv kraft för utvecklingen av partiets politik, framför allt i regeringsställning.
