Krönika. Håkan Juholt har avgått som partiordförande. Avgången var kanske oundviklig. Han gjorde ett antal misstag, och några av dem var allvarliga.
Men samtidigt fick han aldrig någon riktig chans. Mediedrevet mot honom blev relativt snabbt så omfattande och mobbingartat att det närmast stod bortom mänsklig förmåga att agera med den trygghet och pondus som uppdraget kräver. Ingen kan prestera på toppen av sin förmåga under det tryck som Håkan Juholt utsattes för.
Resultatet blev en kraschlandning och nu står återigen socialdemokratin utan ledning och en ny strid är att vänta mellan de olika falangerna inom partiet.
Det är lika tragiskt som oroväckande. Socialdemokratin är på många sätt minst två partier med olika inriktningar och olika världsbilder. Håkan Juholt må ha varit yvig och impulsiv, men i grund och botten stod han för de värderingar som även vi i Transport utgår ifrån i vårt arbete.
Han ville verkligen städa upp i den sargade transportbranschen. Han ville få stopp på den ovärdiga kommersen inom vård- och skolväsende. Han ville korrigera den marknadsnaiva politik som tidigare (S)-regeringar har fört, och han ville återskapa samhällelig kontroll över de krafter som är på god väg att förvandla Sverige till ett enda stort marknadsjippo.
När han försvinner finns det en uppenbar risk att den inriktningen bryts och att vi återgår till den självdestruktiva lunk som präglat socialdemokratin under senare år.
Man bör komma ihåg att det inte var den borgerliga regeringen som skapade alla de regelverk om privatiseringar och avregleringar som numera präglar Sverige. Det var socialdemokrater som avreglerade allt från taxi till äldrevård och Alliansen har knappt behövt ändra en stavelse i de spelreglerna för att genomföra sin politik.
Ändå år kraven på politisk styrning inte ens särskilt radikala. I ett flertal borgerligt styrda EU-stater har man inte ens vågat drömma om att avregleras taxi på det sätt som (S) gjorde i Sverige. Och man tillåter inte att riskkapitalbolag förvandlar skolor och vårdinrättningar till kommersiella mjölkkossor där medborgarnas pengar kan förvandlas till skattebefriade vinster via något skatteparadis. Lika lite tillåter man att offentlig upphandling blir en lekstuga för prisdumpande lycksökare.
Så dumma och naiva är man helt enkelt inte. Därför skapar även borgerliga regeringar regler som säkrar medborgarintresset och minskar riskerna för rovdrift och kvalitetsbrister. Men i den svenska socialdemokratin är frågorna kontroversiella.
Där ligger kärnan i vår oro, nu när sökandet efter en ny socialdemokratisk partiledare inleds. Det finns en uppenbar risk för att vi inte byter politik, även om vi lyckas byta regering.
