Vad gör tiggarna – med oss?

De skaver. Tiggarna i gathörnen som blir allt fler. Kronorna skallrar ensligt i deras pappmuggar och vad hjälper det om jag skänker en slant till en av dem? Det sitter ju tio fattiga till på samma gata… Regissören Erik Magnusson och konstnären Cecilia Parsberg har på olika sätt tagit tag i frågan, som gnager våra samveten.

Det dåliga samvetet heter en dokumentär föreställning som spelades på Dramalabbet i Stockholm under försommaren. För att samla stoff till pjäsen gick den fria teatergruppen ut på Stockholms gator och talade med tiggande EU-migranter och hemlösa svenskar. Gruppen träffade också socialarbetare, präster, politiker och andra som engagerar sig i människorna i samhällets utkant.

– Vi ville utforska vårt samvete kring hemlösa och tiggare, som bara blir fler. Ganska snabbt märkte vi att frågan handlar om oss själva, hur vi reagerar och vad vi har för erfarenheter, förklarar regissören Erik Magnusson.

Han upplever att vi engagerar oss för lite i nöden och fattigdomen, trots att problemen är så synliga i dag. Samtidigt blir han upprörd över journalister, som sömnigt konstaterar att hemlöshet inte är något nytt problem. Raden av insändarskribenter som tycker saker, utan att bry sig om att ta reda på fakta, gör honom också arg.

– Allt detta tyckande visar ju att tiggare och hemlösa påverkar mig och oss. Men varför gör vi inte mer? Jag förstår inte hur svenska staten och politikerna tänker. Ska vi bara blunda inför alla romer från främst Rumänien som kommer hit? Hur blir utvecklingen om vi bara fortsätter att blunda?

I sin bok ”Nyttiga människor. En reportagebok om migranter, gränser och människosyn” beskriver journalisten David Qviström hur tiggarnas enträgna böner fräter på hans självförsvar och hur kronorna i deras muggar rasslar som en skallerorm som kommit för nära. I mitt eget huvud ringer Jesus ord från Matteus-evangeliet, när jag går förbi en tiggare, utan att ge något eller köpa en tidning, av en hemlös; ”vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig”. Vad gör det med oss att bara passera?

– Jag tror att barnen som går förbi tiggare i sällskap med sina föräldrar lär sig att att de här människorna, de bryr vi oss inte om. Vi agerar precis tvärt emot vad vi annars lär våra barn, att alla människor har lika värde! I värsta fall går vi tillbaka i utvecklingen och spär på diskrimineringen av romer, menar Erik Magnusson.

Vi talar om Vitboken, med berättelser om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet och om avslöjandet av polisens register. Det finns goda krafter i samhället som arbetar för romernas sak, tillstår Erik Magnusson.

– Men socialarbetarna vi träffade sa att signalerna från politikerna är att vi inte får göra det för lätt för dem som kommer hit. Då kommer det många fler. Och visst, jag förstår. Det är så när man bor i Stockholm och andra storstäder. Fast det är ändå ett konstigt sätt att resonera i stället för att försöka ta tag i problemet.

– Vi är med i EU nu och då måste
vi solidarisera oss med alla länder och alla människor inom unionen.

– Vi använder ett citat i pjäsen: ”Romerna som tigger har gjort den fattiga världen synlig.” EU-migranterna syns. Våra hemlösa syns. Nöden syns.

Jag tänker på poeten Gunnar Ekelöfs ord om att se sig själv i andra, ”Det som är botten i dig är botten också i andra.” Du är som jag, fast du sitter på gatan i smutsiga kläder medan jag är nyduschad med lunch i magen. Det skaver. Du skaver, oavsett om jag går förbi eller skrynklar ner en sedel i din pappmugg.

– Det är för att de här människorna visar oss hur bra vi själva har det, resonerar Erik Magnusson.

Det dåliga samvetet, skulden, kan lätt slå över i irritation och ilska över att tiggarna stör vår självbild av hyfsat humana, solidariska människor. Reaktionen blir: Ta bort dem! Förbjud tiggarna! Konstnären Cecilia Parsberg uppfattar det som helt absurt. Att vi i förlängningen blir arga på samhällets mest utsatta människor. Att vi vill försöka förbjuda ett samhällsproblem.

– Det synsättet spelar bara Sverigedemokraterna i händerna, säger Parsberg som arbetar med ett socialt konstprojekt med den provocerande titeln ”Hur blir man en framgångsrik tiggare?”

Egentligen avser Cecilia Parsberg inte att leverera några tydliga svar på frågan. Men för att skaffa sig en inblick i ämnet har hon bland annat djupintervjuat tiggare. Hon har också gjort en marknadsundersökning om vilka känslor tiggarna inger, när till vilka och varför de som har, ger. Alltihop går att ta del av på Cecilia Parsbergs framväxande hemsida, tiggerisomyrke.se, som påbörjades 2011.

Av givarnas svar framgår att de helst skänker pengar till tiggare som ser eländiga ut. Men människorna får inte vara för smutsiga, då vill ingen gå nära. Pratar tiggaren i mobil eller äter så sjunker givmildheten. Det indikerar att migranten inte är så utblottad som han eller hon vill ge sken av. Vill de ha min peng får de heller inte vara för påträngande, komma fram till mig och be. Det känns obehagligt.

– Vi ställer höga krav på tiggarna! Men varför ska de inte få prata i mobil, den enda kontakt de har med sina familjer i hemlandet? I de allra fattigaste länder har människor mobiler i dag. Och den där myten om att tiggarna skulle vara organiserade… Får de inte träffa varandra och äta ihop någon gång? Ofta vet migranterna inte var de är. De behöver samlas och ta sig tillbaka till sina boplatser.

Cecilia Parsberg pratar om frustrationen och känslan av maktlöshet som migranterna väcker. Hon far upp från stolen hemma i köket och demonstrerar även den fysiska ojämlikheten, i mötet med tiggaren.

– Vill jag ge, så tvingas jag titta ner på den som sitter på gatan. Varför står de inte upp? Jag vill hellre stå i ögonhöjd. Nu blir det som att sträcka sig ner till ett barn. Nej, en hund! Vi behandlar tiggare som vi behandlar våra hundar.

En av romerna hon intervjuat berättar att vissa kastar pengarna som landar bredvid muggen. Ojämlikheten skapar uppror i oss, anser Cecilia Parsberg.

– Jag vill egentligen inte gå med på att ge något till en annan människa i den situationen. Jag vill inte göra det jag gör mot den människan. Inte mot mig själv heller.

Själv drabbas jag av skuld, när jag kommer med en fullastad kundvagn till min familj och möter ännu en tiggare utanför stormarknaden. Men skuld och skam är kontraproduktivt, anser Cecilia Parsberg.

– Man kan se den man ger till i ögonen, le och tänka: Jag ger dig nu och jag önskar att du hade det lika bra som jag. Jag vill lyfta och coacha människor, som man gör med fotbollslag, ingjuta i alla att vi kan påverka och förändra. Den kraften vill jag uppleva även hos våra politiker. Vi har valt dem och gett dem resurser för att de ska hjälpa oss lösa den här typen av samhällsproblem.

I en personlig essä i Svenska Dagbladet skriver också författaren Susanna Alakoski: ”När någon väljer ett liv som knäsittande bör vi tolka det som ett rop på politik.”

– EU-landet Sverige får visa vägen! Vi måste resa oss upp och säga: Vi accepterar inte att det fortsätter så här. Vi låter oss inte bli avtrubbade. Vi hjälper romer och hemlösa. Jag vet inte hur vi ska göra rent ekonomiskt, men vi måste arbeta mot det målet, manar regissören Erik Magnusson.