Davids krönika. ”Ur led är tiden”, vad menas egentligen med de orden? Från början myntade av William Shakespeare. Tiden är vad den är och går inte att ändra på vad vi än gör. Kanske är de där orden bara ett sätt att markera att något gått åt helvete och blivit en ”utmaning”.
En ”utmaning” är något som skitit sig rejält, som när regeringen skulle betala ut elprisstöden. Så när absolut ingenting funkar kan man förstås säga att till och med tiden är ur led. Fast det ändå bara är en subjektiv betraktelse.
Tiden står nämligen helt stilla. Det är vi och allting runt om oss som rör sig. Frön blir sådda, blommor växer upp, blommar ut, vissnar och dör. Precis som vi. Men tiden bryr sig inte. Den bara finns där. Kanske som ett mått på något vi ändå inte begriper. Vår tid är vår tid men vad händer sedan? Kanske allt – eller ingenting.
Ibland är det inte bra att köra lastbil, man kan grubbla för mycket under alla timmarna ”between the roadsignes and the white lines”, som någon sjöng. Samtidigt blir tankarna ett känslomässigt stöd i livet utanför hytten – om man kommer ihåg dem…
Kanske på krogen i någon blarig diskussion med ett kvartersfyllo, vid middagen med några akademiska bekanta. Eller bara med hustrun efter middagen då man tömmer små limoncelloglas.
Frågan är vad vi gör med tidsperioden vi fått oss utmätt. Min pappa hade, som jag nog nämnt tidigare, ett ganska ”fint” jobb. Han var journalist och jobbade på Svenska Dagbladet. När han slutat benämnde han sitt arbetsliv som ”fyrtio förlorade år inom dagspressen”.
Jag har kört lastbil i stort sett hela mitt liv (min pappa älskade att åka med under senare år). Ett riktigt skitjobb enligt många, tungt och med hopplösa arbetstider.
Ändå kan jag inte på rak arm komma på att jag skulle ha gjort någonting annorlunda. Livet är på intet sätt perfekt men ändå ungefär så som jag vill ha det. Omgiven som jag är av bra kollegor, kärlek och vänskap.
Jag kan inte tacka en bra eller dålig tid för det. Men jag kan tacka mig själv, naturen, min mage och min sömn som stått mig bi i alla år. Samt omgivningen, husen (som jag ibland fått bygga och underhålla) och vägarna.
Kanske finns det två sorters tid; en tid som går att mäta. Som månvarv, solvarv eller antalet bakade bullar per dag. Sedan finns det ett annat slags tid. Den som bara finns där allting utspelar sig. Som en plats. Vad ska man kalla den? Evigheten? Eller Gud?
