Uppdrag granskning
Anläggningen ser ut som ett skrotupplag, men visar sig vara en riktig guldgruva. Halten av den ädla metallen är många gånger högre här än när guldmalm knackas fram från det mest lovande urberget i Sverige. Välkommen till vardagen i återvinningsindustrin.
Överallt ligger stora grå högar av söndersmulat material. Förvillande lika för en lekman. Janne Gångare har ingen svårighet att se skillnad på innehållet efter fem år på samma jobb.
– Där har du järn…
– Det där ska eldas upp till fjärrvärme…
– Där är guld och andra metaller…
Före detta kaffekokare, datorer, spelkonsoler, mobiltelefoner och all annan elektronik slutar sin tid som pryl i denna anläggning, i nermald form och sorterade efter vilken nytta de kan göra i sina nästa liv.
Rent teoretiskt kan guldet i mobiltelefonen som någon tröttnade på för ett par år sedan, och slängde bort, ha återvunnits och sitta i samma persons nuvarande mobils kretskort.
I den nya världen som skapas återvinner vi allt mer i stället för att enbart förbruka jordens resurser.
Arbetsdagen börjar kvart i sju denna grådaskiga höstdag när regnmolnen hänger tunga över Västerås. Men då har Janne Gångare redan varit på Ragn-Sells anläggning en stund.
– Jag kommer hit tidigt, tar en kopp kaffe i matsalen och byter några ord med mina kollegor innan arbetet börjar. Samma rutiner varje dag.
På bröstet sitter det kända skyddsombudsmärket i grönt och gult.
– Jo, alla vet att jag är skyddsombud. Om det är något som behöver åtgärdas kommer de till mig.
Janne har varit ute i arbetslivet åtskilliga år, men detta är hans första fackliga uppdrag. Nu företräder han sina arbetskamrater i de frågor som gäller hälsa och säkerhet på jobbet. Arbetet är inte ofarligt även om skyddsmedvetandet är högt.
Många minns branden en novembermorgon för två år sedan. En jättehög med elektronikskrot tog eld. Troligen orsakades eldsvådan av ett kortslutet batteri.
Mörk tjock rök steg upp mot himlen. I den svaga blåsten steg den lodrätt och seglade sakta i väg bort från staden. Trots en ordentlig brand skadades ingen.
De väldiga materialhanterarna med sina gripklor lyfte bort skrot från den brinnande elektronikhögen, och pö om pö kunde räddningstjänsten släcka lågorna innan personalen själva tog hand om eftersläckningen.
– Numera förvarar vi elektronikskrotet i mindre högar, i containrar på 30 kubikmeter. Om det börjar brinna kan vi dra undan den. Då underlättas släckningen, förklarar Janne.
När han har druckit upp kaffet denna morgon går han ner till lastmaskinen, som är hans arbetsredskap, och börjar grovsortera elektronik med dess enorma skopa.
– Jag har tillbringat hela mitt arbetsliv på ett säte bakom ratten, men på olika jobb.
Här anställdes han efter att ha kört spolbil åt Ragn-Sells i många år.
Men hur var det med guldet, silvret och övriga åtråvärda metaller i dessa skrothögar?
Vid niotiden är det dags för dagens andra fikastund. Andreas Olofsson är platschef för Ragn-Sells Metall, en av verksamheterna på anläggningen. Han slår sig ner vid matbordet med en kopp rykande kaffe och berättar om hela kedjan när järnskrotet och elektroniken omvandlas till eftertraktade råvaror som säljs och utsätt för spekulationer på en egen börs – råvarubörsen.
– Ja, det handlar om att återvinna material men också om att ta fram råmaterial till energi. En del skickas i väg för att brännas och bli fjärrvärme. Det är plast, trä och annat.
Järnskrotet skyfflas in i fragmenteringsanläggningen, ”fraggen” som den kallas. Ett band matar in delarna till en kvarn som med ett kraftigt tryck maler ner materialet i småbitar. Starka elektromagneter sorterar ut järn från omagnetiska metaller till en hög.
Med tryckluft sorteras icke-magnetiska metaller för sig. För en lekman ser det ut som ett trolleritrick, men tekniken fungerar. Vid en station kan man se hur små bitar av aluminium lyfter från bandet och flyger ner i en egen hög.
Resterna, gummi, plast och annat, hamnar för sig.
Men materialet har också passerat en jättedammsugare som suger upp allt fint stoff som bildas när det mals ner till småbitar.
– Vår uppgift är att få materialet så rent som möjligt. Vi tar bor miljöfarliga delar som kvicksilver. Det skickas vidare till ett företag som förbränner det i mycket hög temperatur och renar rökgaserna innan de släpps ut, berättar Andreas Olofsson.
I säkerhetsarbetet på anläggningen ingår också genomsökning av råmaterialet. Inga behållare med gas eller brandfarlig vätska slipper igenom.
– Du kanske rensar garaget och lämnar in en gammal bensindunk med ett par liter bensin kvar. I ”fraggen” är trycket högt och det uppstår friktionsvärme. Risken är att en sådan dunk både kan orsaka en explosion och brand.
– Konsekvenserna om något sådant slinker igenom är så stora att det inte får ske.
Andreas Olofsson är en verklig veteran i branschen. Han fick sina första erfarenheter som 12-, 13-åring på ett sommarjobb. Sedan dess har det gått nära 30 år.
– Jag hade inget val. Min far jobbade med återvinning, skämtar Andreas.
Den största förändringen under perioden är marknadens utveckling. Numera är återvinningsindustrins produkter en del av råvarubörsen. De grå smulorna som ligger i olika högar, beroende på vilken metall som de innehåller, har ett värde på denna börs. Ragn-Sells har startat ett försäljningsbolag som sköter handeln.
– Vi har daglig kontakt. Jag berättar vad vi kan leverera eller förväntas få fram.
– Numera finns en öppenhet på hela råvarumarknaden som inte fanns för 20 år sedan, mycket beroende på IT-utvecklingen och det ökade intresset för råvaror.
Men guldet, var är guldet?
Äntligen står vi vid ”guldgruvans” hjärta. En fabriksbyggnad med ett löpande band där elektroniken glider in från hål i väggen.
Janne Gångare har fått sällskap av Bosse Lindström, som också är skyddsombud och facklig arbetsmiljösamordnare för hela Ragn-Sells-koncernen.
– Här plockar vi manuellt ur kretskort och klipper av elsladdar som innehåller koppar, säger Janne.
– Och det sorteras, säger Bosse.
– Batterierna skruvas bort, säger Janne.
– Vi plockar ur toner från skrivare, säger Bosse.
Fyra av de 19 anställda på Ragn-Sells Metall driver ”guldgruvan” och sorterar kretskorten med det åtråvärda guldet och andra dyra metaller för sig.
Men om något användbart kommer in?
– Det är inget vi tittar på. Visst händer det att någon elektronikkedja skickar hit varor som ser oanvända ut, men ofta är det saker som en kund returnerat och som innehåller fel. Men även detta mals ner, säger Bosse.
– Och ska vi vara noga är det stöld att ta med sig något härifrån.
Är jobbet tungt?
– Vi har hjälpmedel till det mesta. Tunga tv-apparater matas direkt in på bandet utifrån med lastmaskin, säger Janne Gångare.
Skärsår?
– Det händer sällan, möjligen kan en plåtbit ställa till det.
De som står vid bandet har handskar, som också skyddar. När en dator kommer in plockar de ut kretskorten som går till ”fraggen” och blir de smulor och sorteras för sig.
Hur fungerar det att vara skyddsombud här?
– Det fungerar rätt bra. Andreas är en av de bättre cheferna, säger Bosse.
– Om jag ser något som behöver åtgärdas sker det så fort som möjligt. Viljan att förbättra finns, säger Janne och fortsätter med några ord om hur lätt det är att vara skyddsombud:
– På utsidan av fastigheten vid intaget finns plåtväggar. En av dem var lös. Det åtgärdades samma kväll.
När vi går runt i anläggningen möts Janne och Bosse med en hjärtlig och lite manligt retsam ton. Här trivs man, intygar de som vi möter.
En enda kvinna jobbar ute bland skrot och elektronik. Gun-Britt Bertilsson sitter vid spakarna till gripklon som sköter inmatning till ”fraggen”. På bildskärmar kan hon samtidigt övervaka vad som sker på de olika stationerna i fragmenteringen. En och en halv timme varar passet. Sedan arbetsrotation till en annan station.
Hon gör sitt 17:e år på tjänsten.
– Jag gillar att skita ner mig, ha, ha … Allvarligt talat, jag trivs bra, och arbetskamraterna är bra. Varför ska jag då byta jobb? Jag gillar ju inte att sitta still på kontor.
Efter lunchrasten som slutar klockan 12.30 sätter sig Jan Gångare i sin lastmaskin igen.
Han sätter på musikradion och kollar vad som kommit in, grovsorterar elektronik innan han matar in den på bandet, kanske fyller han någon burk (slang för container) med tv-apparater eller något annat och kör den dit den ska.
Av elektroniken går 70 procent av innehållet att återvinna som nytt material. Resterande 30 procent återvinns som värmeenergi eller liknande.
En av dem som jublar över detta är Boliden. I företagets smältverk produceras varje år 10 000 kilo guld av återvunnen elektronik. Det är dubbelt så mycket som produktionen från den egna gruvan.
Tänkt på det nästa gång du slänger din uttjänta mobil. Du blir aldrig av med den. Den återkommer hela tiden i nya produkter, om och om igen.
