Debatt. Sedan början av 2013 har förhandlingarna kring det enorma frihandelsavtalet TTIP pågått mellan USA och EU. Avtalet har fått utstå en hel del kritik och frågan är vilka risker det finns med ett stort handelsavtal över Atlanten?
TTIP – frihandel med risker
Sedan början av 2013 har förhandlingarna kring det enorma frihandelsavtalet TTIP pågått mellan USA och EU. Avtalet har fått utstå en hel del kritik och frågan är vilka risker det finns med ett stort handelsavtal över Atlanten?
Avtalet går i korthet ut på att ta bort handelshinder av olika sorter, det innebär att man diskuterar allt från tullavgifter till olika standarder för produkter. Tanken med avtalet är helt enkelt att förenklade regler ger mer handel och därmed större tillväxt.
Att båda sidorna av Atlanten är intresserade av detta är knappast förvånande i och med att den årliga handeln mellan USA och EU uppgår till svindlande 800 miljarder euro. Det motsvarar i runda slängar hälften av all handel i världen. Och skulle denna handel öka med ens någon enstaka procentenhet blir potentialen enorm, inte minst i skuggan av den ekonomiska krisen.
Enklare regler för företag och mindre byråkratiskt krångel kan ju låta som en rimlig idé speciellt när man ser hur mycket administrativt arbete som går åt vid den globala handeln. Bara antalet kontroller av läkemedel som passerar USA har ökat från sex miljoner till 24 de senaste sex åren.
Och vissa standarder borde vara enkla att enas kring. Att det exempelvis finns olika regler i USA och EU för hur hård plasten får vara på instrumentbrädan i nyproducerade lastbilar känns ju närmast fånigt.
Men samordning av regler kan också innebära risker, speciellt när det gäller regler där det finns en stor skillnad i synen på samhällets roll.
I Europa följer vi en slags försiktighetsprincip där vi inom vissa områden reglerar sådant som kan vara farligt även om riskerna är små, medan man i USA sällan reglerar något som inte har bevisats vara farligt för konsumenten. Ett tydligt exempel på detta är matproduktion där vi inom EU har hårda krav på djurhållning, slakt och antibiotika till djuren – men där USA har mjukare regler. Faktum är att liknande förhandlingar om ett frihandelsavtal som TTIP misslyckades 2007 eftersom det inte gick att enas om regler för hantering av kyckling. (USA tvättar slaktad kyckling i klor, i EU görs det med vanligt vatten.) Just i en tuff förhandling finns såklart alltid risken att EU känner sig tvingat att sänka sina högt ställda krav på våra produkter.
Under EU-valrörelsen påstod flera borgerliga debattörer att ett frihandelsavtal skulle öka handeln och därmed tillväxten så mycket att varje svensk kunde räkna med 1 700 kronor extra i fickan varje år. Hur mycket tillväxt avtalet faktiskt kommer leda till är mycket svårt att säga, men att tala om 1 700 till varje person är väldigt populistiskt.
Som alltid med friare handel finns nämligen risken för utslagning av företag. Vi får säkerligen räkna med att många svenska företag får tuffare att klara sig i en hårdare konkurrens mot amerikanska företag – och konkurser är att vänta. Samtidigt kommer de svenska företag som klarar sig att ha en större marknad att handla med och kan därmed räkna med fler anställda.
Det som är utmaningen för svenska politiker i ett sådant läge är att med en stark arbetsmarknadspolitik kompensera dem som förlorar jobbet så att den ökande handeln faktiskt kommer alla till del. Utan en aktiv politik kommer förmodligen de där extra kronorna som utlovades till gemene man hamna i fickan hos ett fåtal.
Fotnot. TTIP är en förkortning av Transatlantic trade and investment partnership.
