Böcker. Det sägs att varje människas liv är en roman, en sanning som yttrats så många gånger att den nästan blivit en floskel. Tur är det dock att inte alla människor skriver romaner för redan nu kommer det ut 15000 boktitlar varje år i Sverige.
Många av dem ges ut på etablerade förlag. Men de allra flesta är egenutgivna av författarna själva och mer ämnade för en smalare publik eller kanske bara de allra närmaste.
För de som ändå vill nå ut till fler och inte hör till ett större förlag, finns det en del andra, mycket kostsamma vägar.
En har varit att köpa sig recensioner på en mindre nogräknad hemsida. Nästan 7000 kronor kostade det. Att få 100 böcker tryckta hos samma skojare kostar 100 000 kronor.
Allt är ett resultat av ett slags upp- och nedvänd värld där författarna i vissa lägen blivit fler än läsarna. Då tjänar en del förlag pengar på författaren i stället för på bokförsäljningen.
Detta betyder inte att egenutgivna böckerna måste vara dåliga och en hel del av dem har nått en stor publik. Men det arbete som en gnetig redaktör på ett seriöst förlag lägger ner på en text är nästan obetalbart.
Boken Syndensberg (syftar nog på Sundbyberg) är egenutgiven av pseudonymen Jon Pennander. Jag ägnade en del av sommarens åt att läsa de 463 tättskrivna sidorna. ”Pennander”, som jag mött ett par gånger, hävdar att han inte kan tänka sig att lämna ett manus till ett förlag av ekonomiska skäl. Han vill behålla hela slanten för försäljningen själv.
Det är begripligt men samtidigt lite synd. Boken handlar om den unge ”Jons” liv. Dels som barn till en anställd på Svartsjöanstalten och sedan som vuxen – i Sundbyberg.
Boken är uppstyckad på ett märkligt sätt, nästan som i noveller och sammanhangen är inte helt klara men ofta rätt komiska.
Jag har klagat många gånger över folk som försöker skriva med dialekt; som Sara Lidmans västerbottniska eller Fredrik Ekelunds misslyckade skånska. Men Pennanders stockholmska slang är klockren och skapar liv och humor i texten.
Hans grepp är sarkastiskt. Som stolligheterna inom det politiska partiet Svenskt Alternativ (kan det vara SD?) eller de bisarra interiörerna från ett mindre Stockholmsåkeri.
Sorglig är den också som med ryska one night standet i Moskva som egentligen bara har en önskan: att få följa med till väst och Sverige.
Syndensberg är proppfull med skarpa iakttagelser, men bottnar tyvärr inte riktigt i en helhet. Och gud vad jag hade önskat att den fått mogna i ett riktigt förlag med en petig redaktör!
