Sofie och Carina startar nätverk för arbetslösa
Arbetslöshet. Carina och Sofie blev vänner genom facket. Nu är de arbetslösa och vill samla fler i samma situation. För att lyfta de problem och svårigheter de står inför.
Mitt i Skåne ligger Blentarp. Där bor Sofie Norén i ett litet hus med sin sambo och två mopsar. I början av oktober är hon gravid i åttonde månaden och går med vaggande steg mot gårdens grind för att stänga bakom en silverfärgad Volvo. Bilen tillhör Carina Olin som kört upp till Blentarp från Borrby på Österlenkusten.
Carina Olin och Sofie Norén lärde känna varandra genom Transport. Det var redan då Carina jobbade som tidningsbud, men nedskärningar gjorde att Carina fick sadla om till väktare. Ett jobb hon hade till maj i år då hon blev arbetslös.
– Det är inte alltid man mår bra på arbetsplatsen och om man kan komma överens om att sluta kan det vara bättre än att vara kvar och vantrivas, säger Carina Olin.
Något av en chock
Sofie Norén slutade jobba som värdetransportör för att prova på ett annat jobb, det blev ingen förlängning på det och sedan mars 2023 är hon arbetslös.
Det är något av en chock. Hon är 40 år och har jobbat sedan hon gick på gymnasiet.
– Jag chansade och tog ett jobb på LO Mervärde. Jag tycker att det gick bra. Men sedan kom lågkonjunkturen och jag blev utan jobb, säger Sofie Norén.
Carina har sökt flera jobb. Men det är svårt. Oftast blir det ett nej, men till slut fick hon ett tillfälligt jobb över sommaren som badvakt. Nu är sommaren slut och hon får fortsätta att söka jobb.
– Man söker massor av jobb och nästan ingen hör av sig. Man blir van vid att höra att jobbet gått till någon annan. Jag har bara fått gå på en anställningsintervju, och det jobbet fick jag.
Sofie nickar och säger:
– När man söker ett jobb hos kommunen får man veta hur många som sökt jobbet. Det värsta jag varit med om är när jag sökte ett administrativt jobb i Malmö kommun. Det var 607 som sökte det jobbet.
Vill inte tvingas flytta
Det finns en oro för att tvingas flytta för att få ett jobb. Något som just nu känns helt omöjligt, berättar Carina.
– Jag har hela min familj i och runt Borrby. Vi är väldigt nära varandra. Jag har en liten tvåa som jag trivs i och absolut inte vill ge upp.
Sofie har faktiskt fått ett jobb. Det var för några månader sedan hon sökte jobb som teamledare på ett stort möbelvaruhus. Allt gick bra och till slut ringde de upp henne och erbjöd henne jobbet.
– Då kände jag att jag ville vara ärlig och berättade att jag var gravid i tredje månaden.
Under samtalet fick Sofie höra att de ville anställa henne i alla fall. Men kort därpå fick hon ett nytt samtal, jobberbjudandet togs tillbaka.
Företaget hade ändrat sig och ansåg att det inte skulle gå att genomföra den utbildning som krävdes för jobbet under graviditeten, så Sofie är fortfarande arbetslös.
– Jag kunde inte acceptera det och har, på uppmaning från Arbetsförmedlingen, anmält det till Diskrimineringsombudsmannen och det ligger som ärende där nu.
Hundägare
Både Carina och Sofie är hundägare och glada över att vara det. Det gör att de måste ta sig ut från lägenhet och hus och får chansen att komma ut i naturen och bryta tristessen och isoleringen som arbetslösheten ofta leder till. De beskriver båda tillvaron som avskild från andra människor.
Till skillnad från förr finns ingen Arbetsförmedling att gå till. Ingen personlig handläggare som kan ge stöd. Inget sammanhang där de träffar andra människor i liknande situation. De upplever att kontakten med Arbetsförmedlingen mest handlar om piska och kontroll.
– Vi har möten med Arbetsförmedlingen regelbundet. Men det är inte på plats utan vi ska ringa till växeln och sedan får man sitta i telefonkö, ibland i flera timmar. Det är inga möten på plats utan nästan alltid i telefon, säger Carina.
– Jag tillhör ett litet kontor så det är inte så många som jobbar där och de har börjat lära känna mig. Men jag upplever ändå att det ofta är nya personer och att jag måste dra min historik igen. säger Sofie.
Otillfreds med tillvaron och hjälpen de får som arbetslösa började Carina och Sofie att diskutera: Vad kan vi göra själva? Då hade de redan börjat känna att deras roll i facket inte är som förr. De kurser som arrangeras är för yrkesverksamma och de har inte längre rollen som fackligt förtroendevalda på sina arbetsplatser. De bestämde sig för att starta ett nätverk.
Legat på is
De hade en första träff under våren, men intresset var svalt. En ytterligare person kom och sedan dess har nätverket legat på is. Men nu har de satt nya datum och planerar för fler träffar.
– Det är svårt för oss att nå medlemmarna. Många missar att anmäla till facket att de är arbetslösa, och att de kan få lägre medlemsavgift om de gör det, säger Sofie.
Planen är att de arbetslösa transportarbetarna ska kunna stötta varandra i jobbsökandet och hjälpa till med saker som att läsa varandras cv.
– Vi hoppas att komma i gång nu och hoppas att vi kan bli fler som stöttar varandra, säger Carina.
