Krönika. Varje vecka får jag brev från förtvivlade medlemmar som blivit utsatta för mobbning och kränkande tilltal på sina arbetsplatser.
Det är inte alltid arbetsgivarna som står för detta oacceptabla beteende. Tyvärr är det ofta arbetskamrater som på olika raffinerade sätt utsätter andra för mobbning.
En av den demokratiska socialismens hörnpelare är alla människors okränkbarhet och lika värde. Det är också fackets ledstjärna.
Även om man inte alla gånger förstår sig på de sociala regler som gäller människor emellan, måste man i vart fall ha grundprinciperna klart för sig. En av dem är att behandla alla lika och med respekt.
Vi spenderar mycket tid på arbetet. Det innebär att vi möter samma människor där dag efter annan. Normalt sätt fungerar det utan några större problem. En och annan verbal skärmytsling förekommer säkert arbetskamrater emellan, men leder sällan leder till något annat än lite sura miner.
Men i några fall så händer det som inte får hända.
Det kan börja med en enkel meningsskiljaktighet i en banal fråga. Plötsligt slutar arbetskamraterna prata när man kommer in i lunchrummet. Man får korta svar på sina frågor, och folk undviker en på rasterna.
Självklart gror oron och den utsatta undrar vad han eller hon har gjort? Eller sagt? Många får aldrig några svar. Några blir så deprimerade att sjukvården måste kopplas in. Det är inte ovanlig med långa sjukskrivningsperioder.
Ur ett fackligt perspektiv är detta mycket svårlösta frågor. Man ska dock komma ihåg att det är arbetsgivaren som har ansvar för arbetsmiljön i företaget. I det ansvaret ingår även den psykiska hälsan.
Facket ska alltid stötta och hjälpa medlemmarna i dessa frågor. Hur? frågar sig många. För det första måste den som anser sig mobbad säga till sina arbetskamrater. Det är helt ok att säga att man tar illa vid sig och känner sig kränkt. För övrigt är det också helt ok att säga att man inte vill höra några skämt med exempelvis rasistiska eller sexistiska undertoner.
Om inte det hjälper måste den som är utsatt ta kontakt med sin arbetsgivare och påtala problemet. Finns ett skyddsombud ska man ta upp frågan med honom eller henne, annars kan man kontakta lokalavdelningen som har resurser att hjälpa och stötta.
Men jag är fullt medveten om att många verkligen tvekar att göra detta – för att han eller hon tror att det bara blir värre. Men man måste komma ihåg en av fackets hörnpelare, allas lika värde och människans okränkbarhet. Gäller dig lika väl som mig.
Om vi alla rannsakar våra samveten så tror jag att vi någon gång sagt något som kanske inte var menat att såra – men som kanske ändå fått någon i omgivningen att känna sig förolämpad. Säkert har jag själva gjort det, och när någon påtalat det har jag varit snabb med att be om ursäkt.
Numera försöker jag följa det engelska ordspråket Think before you talk och det vill jag gärna rekommendera er alla att göra. Jag är övertygad om att ingen tycker att det är ok att mobba andra. Jag har mött både dem som blivit mobbade och dem som mobbar. Påfallande ofta mår bägge parter lika dåligt så därför:
Låt oss lova att inte mobba varandra. Låt oss i stället vara ärliga och rakryggade och behandla varandra med respekt.
