Davids krönika. Valet är över – men ändå inte. Partierna har ännu inte positionerat sig. Men politik sägs ju vara det möjligas konst …
Trots medias och framför allt tv:s totala mobbning av vänsterblocket – där man kunde ha tre inslag med Ebba Busch Thor under en sändning, där Annie Lööf fick smågulliga frågor och där Centerns ”framåt”-affischer sedan panorerades – gjorde Socialdemokraterna en smått sensationell uppryckning mot slutet.
Att ingen kan regera med SD framstår som alltmer tydligt. Gruppledaren Mattias Karlssons Fb-inlägg om att ”segra eller dö”, visar hur sekteristiskt partiet egentligen är.
I boken Det svenska hatet skriver journalisten Gellert Tamas om hur linjerna går från det nazistiska Nordiska Rikspartiet, via kriminella skinnskallar till starten av SD i slutet av åttiotalet. Inga andra av de nordiska populistpartierna har den bakgrunden och därför vill inget parti samarbeta med SD.
Större delen av SD:s väljare är nog inte medvetna om detta. De jag känner är ändå bra personer som bara ville ha en förändring. Där tror jag Socialdemokraterna har en läxa att lära då många SD:are tidigare röstat på dem.
”Sosseadeln” är ett känt begrepp. Den fungerar ungefär som den vanliga adeln. Men här håller man ihop från SSU och framåt tills man eventuellt når en statsrådspost. I vissa fall går den också i arv och medlemmarna är i princip ”onåbara” för en större allmänhet.
Jag har råkat på detta många gånger då jag försökt debattera med olika ministrar, exempelvis om hur det kommer sig att arbetare tjänar 40 procent mindre i snitt än tjänstemän. De som det varit svårast att föra ett resonemang med är Mona Sahlin, Thomas Östros och Sven-Erik Österberg. På senare tid har även Tomas Eneroth utmärkt sig. Han ville inte svara på de frågor jag hade för en annan tidning om transportbranschens framtid.
En som dock håller måttet är Stefan Löfven. En statsman och samtidigt en vänlig själ. En svetsare och beläst fackföreningsman som vet hur man löder ihop politiken.
Att tv föredrar att filma honom i de sämsta vinklarna kan han nog leva med. Uppenbart är att han har lättast att arbeta i motvind. Den motvind vi arbetare känner så väl. När vi gjort allt, när armarna värker i snöglopp och snålblåst – då måste vi göra lika mycket till.
Att saker skulle gå lätt är mer främmande för oss. Därför var det inte konstigt att Löfven, mitt i hyllningarna under valnatten sa.
- Ni vet att jag pallar inte sånt här …
