Samlare utan mål
Mopedfantast. En flygplanspropeller, gamla radioapparater och kameror, en Wurlitzer-jukebox och en lyxig trampbil av märket Austin J40. Men framför allt mopeder är det som gäller för samlaren P-O Åberg.
Per-Ola ”P-O” Åberg har samlat på saker i hela sitt liv.
– När jag var grabb letade jag bult och mutter som ramlat loss från bilarna, jag hade fickorna fulla och sålde dem sedan för att finansiera grejor som jag ville köpa, säger han i bilen på väg mot Sörfors, en tätort 16 kilometer från centrala Umeå.
Här har han bott i snart 30 år. Dels ville han komma bort från stan, dels ville han få mer plats för sina prylar. Fokus för samlandet har sedan flytten varit mopeder. Väl framme visar P-O Åberg runt i det som tidigare var en ladugård med höns och andra djur, men som i dag har omvandlats till verkstad och förvaringsplats.
Intresset för mopeder och mekanik har funnit med sedan barndomen. P-O är IT-tekniker, men hans pappa cykelhandlaren, hade gärna sett att sonen hade tagit över rörelsen.
– Min mamma ville inte att jag skulle stå ute i kylan och hålla på med cyklar och olja. Och jag lyssnade på henne. I efterhand kan jag ångra att jag inte fick den erfarenheten. Men jag har ju vuxit upp med grejorna, så jag vet vad jag håller på med, säger P-O Åberg, som tror att han har samlandet i generna.
Hans mamma samlade på tavlor, prydnadssaker, möbler och andra vackra ting, hans pappa mest på teknik, vapen och allmoge.
Vad är tjusningen med att samla på saker?
– Det kanske är resan mot målet. Men jag har inget mål. Det är absolut ingen tävling om att ha mest grejor när man dör, som en del tror. Det är en möjlighet att träffa folk. De som har samma intresse som en själv kommer hit och tittar.
Vad är grejen med mopeder?
– Det som är kul med moppe är att det inte är så pretentiöst och ambitiöst. Det behövs inte skinnkläder, ryggskydd och speciella skor för att köra moped, som det gör med en motorcykel.
En utfällbar trappa i den 400 kvadratmeter stora byggnaden tar oss upp till en del av mopedsamlingen.
Hur många moppar har du?
– Har du någon gång frågat hur många renar en renägare har? kommer en rapp motfråga från P-O Åberg.
Efter ett tag avslöjar han att han förmodligen har 55 mopeder, men att de var omkring hundra när samlingen var som störst.
– I början samlade jag på allt, tyckte att allt var jättefränt.
Nu har han specialiserat sig på mopeder med lång sadel, sportmopeder, mopeder som har en ovanlig motorlösning eller är unika på något annat sätt – samlingen har därför krympt och delvis omvandlats till reservdelar som sålts.
– Så länge jag kan finansiera det jag köper med något eget blir det inte så dyrt. Men visst finns det tillfällen när jag har gått back. Ibland har jag lånat från barnbidraget, men satt tillbaka pengarna sedan, säger han.
Reservdelarna kan även komma från andra håll och fyller vid besöket kanske 200 banankartonger.
– Det var nyss en dödsstädning, en 85-årig farbror ville bli av med bilen och reservdelarna. Villkoret för affären var att jag tog allt.
Det finns alltså även bilar i samlingen, kanske tio. En favorit är en Thunderbird, en stor amerikanare som står dold i mörkret bakom bananlådorna. En annan ögonsten är en trehjulig bil, en Messerschmitt från 1955.
– Det är en sådan som Stig Helmer brukar ha på sina resor. Reklamsloganen var ”Åk nästan fritt, åk Messerschmitt”.
Ofta är historierna kring föremålen mer spännande än sakerna i sig, tycker P-O Åberg. Och historierna om sina föremål kan han.
– Jag är motorhistoriker och skulle kunna berätta varje historia om saker och ting i flera timmar om jag fick, säger han och inflikar att moped är ett svenskt ord.
– Det var en svensk journalist la ihop orden motor och velociped i en artikel på 1950-talet och skapade ordet, som används i 70 procent av världens länder. Det är kul att det är ett svenskt låneord. Men i Danmark heter det knallert.
Intresset för motorhistoria är tydligt. Förkärleken för design från 1900-talets mitt går heller inte att ta miste på.
– Jag gillar art deco och funkis. Man blir glad av industridesign, där de har ansträngt sig för att göra snygga grejor av sådant som absolut inte behöver vara snyggt för att fungera.
