Krönika. Ett av de viktigaste besluten inom den Europeiska Unionen, EU, är det om långtidsbudgeten. Förvånande nog talas det inte speciellt mycket om den trots att det är budgeten som sätter de ekonomiska spelreglerna. Eller rättare sagt, det är den som bestämmer var och på vad EU lägger pengarna.
Sverige är det land som får minst tillbaka på varje insatt krona. Cirka 54 öre kommer tillbaka på något sätt till landet. Det är nio länder som får tillbaka mindre än de betalar in.
Det land som får tillbaka mest är för närvarande Litauen som får tillbaka strax över fem kronor på varje insatt krona. Detta kan man säkert leva med speciellt med tanke på de enorma utmaningar länder som Litauen står inför. Det största problemet är dock att mer än 40 procent av EU-budgeten läggs på jordbruksstödet.
Bråket omkring långtidsbudgeten är i och för sig inget ovanligt. Det är upplagt för det när 27 länder vart sjunde år ska enas om vad pengarna ska användas till. Sverige tillhör de länder som kraftigt vill minska stödet till jordbruket. Det är också där som den verkliga utmaningen ligger. Kommissionen vill fortfarande inte röra jordbruksstödet.
Det är en förödande politik i det läge som Europa befinner sig i. Pengarna borde i stället satsas på forskning, innovationer, energiförsörjning och investeringar i infrastruktur för att inte tala om insatser för att förbättra klimatet. Satsningar inom dessa områden kommer med största säkerhet att leda till skapandet av fler jobb. Det som Europa verkligen behöver i tider när nära nog 30 miljoner européer är arbetslösa.
Dessvärre sitter trångsynta regeringsföreträdare för flertalet av medlemsländerna och slåss med näbbar och klor för att bevara ett otidsenligt stöd för jordbruks- och regionalpolitiken. En politik som inte på något sätt skapar några nya jobb. Att reformera budgetprocessen inom EU torde vara ett långt och besvärligt arbete. Icke desto mindre är det av nödvändighet. Om inte annat för att behålla folklig legitimitet för hela EU-projektet. Därför är det extra anmärkningsvärt att ledarna för de 27 medlemsländerna inte lyckades komma överens om långtidsbudgeten vid toppmötet i slutet av november.
Det finns som bekant stora orosmoln över Europa. Eurokrisen har skapat farliga spänningar liksom splittringen mellan nord och syd gjort. Spänt är det också mellan de 17 eurostaterna och de tio medlemsländerna som valt att stå utanför eurosamarbetet. Till det kommer en allt mer uppjagad retorik från Storbritanniens ledande politiker, som inte kan uppfattas på annat sätt än att de kräver omförhandlingar av villkoren för det brittiska medlemskapet. Därefter är det det brittiska folket som avgör frågan i en folkomröstning.
Utan tvekan ett högriskprojekt, men kanske ett smart sätt att sätta press på övriga medlemsländer som av olika skäl vill att Storbritannien kvarstår som medlem i EU. Mot bakgrund av den allmänna skepsisen mot EU-projektet som helhet borde det minsta man kan förvänta sig av högavlönade tjänstemän och beslutsfattare vara att de i vart fall ska få ihop en budget.
Om inte är det ytterligare ett bevis på det grundläggande konstruktionsfel som EU-projektet är behäftat med.
