Ledare. Vi lever allt längre och därför måste vi jobba längre – för att få ihop en dräglig pension. Det är en sanning som trumpetats ut ganska länge nu.
Kruxet är att den ökade medellivslängden inte är jämnt fördelad. Kvinnor lever ungefär 3,5 år längre än män. Gifta personer lever längre än ogifta.
Men den allra största skillnaden ser vi mellan olika samhällsklasser. Allra längst lever högavlönade kvinnor. Prognosen säger att dagens 65-åriga kvinnor med högst löner kommer att leva tills de är över 86 år, i snitt.
I andra änden av skalan finns männen med lägst inkomster. Deras förväntande livslängd är bara till 76 år.
Jobba lika länge?
Tio års skillnad. Om männen med låga inkomster i framtiden ska jobba till 69 år blir det inte många år kvar att njuta av ett pensionärsliv. Nu är pensionen antagligen sådan att njutningen blir begränsad. Men det finns ändå skäl att fundera över om alla grupper i samhället kan förväntas jobba lika länge nu när yrkeslivet ska sträckas ut.
Redan i dag tvingas många LO-arbetare lämna arbetslivet före 60-årsdagen. Snittet är 63,8 år.
LO kartlade 2015 både yrkesgrupper och de enskilda fackförbunden. De som kroknar först är brevbärarna, de går vid 61,8 år. Kort efter kommer lokförarna. Att de går tidigt kan antagligen delvis förklaras av att de som statligt anställda har en möjlighet att ta ut tjänstepension före 65.
Snittålder 64,2 år
I Transport var snittåldern för pensionering 64,2 år för män och 63,6 år för kvinnor. Av transportarna är det manliga väktare som härdar ut allra längst (till 64,8 år).
I dag säger makthavarna att löntagare som är födda på 1950- och 1960-talen måste jobba till minst 67 år, för att få en pension som ligger i närheten av de uppsatta målen.
Hur ska det gå till? De flesta transportarbetare jag möter vittnar om ökad stress, mer otrygghet och hårdare konkurrens i arbetslivet. Fler än tidigare väljer bort fackligt medlemskap. Färre tar på sig uppdrag som skyddsombud. Det är en utveckling som knappast borgar för en bättre arbetsmiljö.
Höjda avgifter
Höjda pensionsavgifter kanske är en mer realistisk lösning för att hantera ett pensionssystem som inte blev som tänkt.
I de senaste avtalsrörelserna har flera fackförbund valt att satsa en del av löneutrymmet på ”flexpension”. I praktiken en utbyggnad av tjänstepensionen som kan möjliggöra att medlemmarna går ner i arbetstid på sluttampen.
Ska Transport slå in på samma väg i nästa avtalsrörelse 2020?
