Davids krönika. Jag borde egentligen inte skriva om det här för ingenting hände ju. Eller nästan inget, där jag låg mörbultad men i stort sett oskadd på lastbilsparkeringen i Sillekrog.
Ett par bandspännare på trailern hade lossnat en bit från Södertälje. Det gör inget, men jag gillar inte att de fladdrar för vinden. Så jag stannade och fixade till det på lastbilsparkeringen som går parallellt med motorvägen.
När jag fäst banden och gick mot hytten såg jag i ögonvrån hur en stor blå suv kom in i alldeles för hög fart bland lastbilarna.
– Idiot, hann jag tänka samtidigt som jag insåg att den skulle krascha in i trailerns boggihjul.
Sen hann jag inte tänka mer då den fortsatte rakt mot mig där jag befann mig i höjd med trailerns framstam. Att hinna undan var inte möjligt, allt jag kunde göra var att pressa mig mot trailern.
Suven passerade med någon centimeter till godo i gott och väl hundra kilometer i timmen. Men något slog till mig, förmodligen backspegeln, så att jag flög framåt och hamnade framför hytten på lastbilen.
Där jag låg tänkte jag att allt måste vara krossat. Ben, bäcken och kanske ryggraden. Men till min förvåning kunde jag röra mig även om det gjorde ont i höften. Det gick att vicka på tårna inne i skorna och benen gick också att röra med ett visst besvär.
Jag lyckades resa mig och såg suven, en Tesla, där den hade fått stopp mer än hundra meter bort.
Två kvinnor steg ur bilen och den ena kom emot mig.
– Vilken tur att jag inte körde på dig! Sa hon.
– Det var just det du gjorde, upplyste jag.
Då började hon gråta. Jag tog in henne i hytten och slog på full värme. Flera gånger sa hon att hon inte vågat bromsa alls då hon fått sladd vid infarten till macken.
Vad som är rätt eller fel i ett sådant läge är omöjligt att säga. Fast jag var så nära döden, trängd mellan lastbilen och Teslan, fortsatte jag min resa efter ett tag. Jag ville ”upp i sadeln igen” för att inte bli åkrädd – och det funkade.
Polisen ville ändå inte komma till olycksplatsen då jag ringde och senare knappt ta emot min anmälan. Så mycket är alltså en chaufförs liv värt.
All försiktighet, alla hundratusentals mil utan några allvarliga olyckor eller tillbud. Bara för att nästan bli dödad på sin arbetsplats av en person som har bråttom in till en mack. Det är väl ändå lite överkurs.
Men jag klarade mig och på sätt och vis kan man säga att jag fått ett liv till. Och vem vill inte ha det?
