Krönika

Påkörningen

Davids krönika. Jag borde egentligen inte skriva om det här för ingenting hände ju. Eller nästan inget, där jag låg mörbultad men i stort sett oskadd på lastbilsparkeringen i Sillekrog.

Ett par bandspännare på trailern hade lossnat en bit från Södertälje. Det gör inget, men jag gillar inte att de fladdrar för vinden. Så jag stannade och fixade till det på lastbilsparkeringen som går parallellt med motorvägen.

När jag fäst banden och gick mot hytten såg jag i ögonvrån hur en stor blå suv kom in i alldeles för hög fart bland lastbilarna.

– Idiot, hann jag tänka samtidigt som jag insåg att den skulle krascha in i trailerns boggihjul.

Sen hann jag inte tänka mer då den fortsatte rakt mot mig där jag befann mig i höjd med trailerns framstam. Att hinna undan var inte möjligt, allt jag kunde göra var att pressa mig mot trailern.

Suven passerade med någon centimeter till godo i gott och väl hundra kilometer i timmen. Men något slog till mig, förmodligen backspegeln, så att jag flög framåt och hamnade framför hytten på lastbilen.

Där jag låg tänkte jag att allt måste vara krossat. Ben, bäcken och kanske ryggraden. Men till min förvåning kunde jag röra mig även om det gjorde ont i höften. Det gick att vicka på tårna inne i skorna och benen gick också att röra med ett visst besvär.

Jag lyckades resa mig och såg suven, en Tesla, där den hade fått stopp mer än hundra meter bort.

Två kvinnor steg ur bilen och den ena kom emot mig.

– Vilken tur att jag inte körde på dig! Sa hon.

– Det var just det du gjorde, upplyste jag.

Då började hon gråta. Jag tog in henne i hytten och slog på full värme. Flera gånger sa hon att hon inte vågat bromsa alls då hon fått sladd vid infarten till macken.

Vad som är rätt eller fel i ett sådant läge är omöjligt att säga. Fast jag var så nära döden, trängd mellan lastbilen och Teslan, fortsatte jag min resa efter ett tag. Jag ville ”upp i sadeln igen” för att inte bli åkrädd – och det funkade.

Polisen ville ändå inte komma till olycksplatsen då jag ringde och senare knappt ta emot min anmälan. Så mycket är alltså en chaufförs liv värt.

All försiktighet, alla hundratusentals mil utan några allvarliga olyckor eller tillbud. Bara för att nästan bli dödad på sin arbetsplats av en person som har bråttom in till en mack. Det är väl ändå lite överkurs.

Men jag klarade mig och på sätt och vis kan man säga att jag fått ett liv till. Och vem vill inte ha det?

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. William olsson:
    2 mars, 2019

    Galet bra reflekterat över en situation som är många chafföres vardag. Skönt att höra att du klarade dej med livet i behåll, dock troligen ärrad för livet.

Lästips:

Transportarbetarens logga / Transportarbetarens logo

Yrkesförarens dag 9/9!

Transport. De ser till att både människor och gods kommer fram dygnet runt, alla dagar på året. På torsdag, den 9 september, hyllas landets yrkesförare på sin egen dag.

David Ericsson. Foto: Jan Lindkvist

Follow the money

Davids krönika. Jag är varken jurist eller psykolog, sannerligen inte. Men jag kan se en poäng med strängare straff för grov kriminalitet.

Transportarbetarens logga / Transportarbetarens logo

Lastbilschaufförer mest utsatta

Arbetsmiljö. Nära 500 personer har dött i arbetsolyckor i Sverige de senaste tio åren. Transport är en av den branscher som är mest drabbade – lastbilschaufförer är den enskilt mest utsatta gruppen, visar nya siffror från Arbetsmiljöverket.

Fel bygga lönepolitik på orättvisor

Debatt. I år firar jag 60 år med Transportarbetareförbundet. För att vara lite internationell, det har runnit rätt mycket vatten under broarna över Seine.

David Ericssons senaste krönikor
David Ericsson. Foto: Jan Lindkvist

Follow the money

Kriminalitet. Jag är varken jurist eller psykolog, sannerligen inte. Men jag kan se en poäng med strängare straff för grov kriminalitet.

Älskade jävla väg

På väg. Det började med Bob Dylan. Hans nasalt gnälliga sång lockade mig ändå som tonåring till att längta ut på vägarna. Inte minst för alla hans besjungna erövringar. Som i ”Girl from the north country”.

Att bygga ett hus tillsammans

Hattstugan. Vad gör man då den vuxna dottern är ledsen, har problem med en tidigare relation, är sliten efter flera års nattjobb som barnmorska och av att vara ensamstående med ett barn? Och hon har en enda stor önskan: att bygga ett eget hus? Jo vi bygger förstås ett!

Afghanistan – vilja och vanmakt

Ledare. Bilderna från Kabuls flygplats träffar som slag mot hjärtat. Desperata människor som klamrar sig fast utanpå plan som lyfter, de sista dödsdömda försöken ut från ett land i talibaners makt. Bilderna påminner om fiktion i film.

Ett helsike för den som ska kontrollera

Ordförandeord. Efter en lång skön sommar känns det spännande att öppna datorn och friska upp minnet med vad som är på gång i höst. Det blir mycket att ta tag i.

Fortsatt instabilt politiskt läge

Debatt. Vi kan inte motivera våra medlemmar att vare sig rösta eller bli medlemmar i ett parti som inte värnar den svenska modellen, skriver ombudsmännen från Transports avdelning 6 Värmland.

Det måste gå att kombinera lönsamhet och schysta villkor

Debatt. Marknaden för bud och hemleveranser har vuxit explosionsartat de senaste åren. Dels tack vare digitaliseringen men den har också accelererat kraftigt på grund av coronapandemin.

Vi är bra på att lyssna!

Ledare. Hej kamrater och läsare! Här skriver jag nu för första gången, som ny tillförordnad chefredaktör för tidningen.

Vad är en röst på S värd i nästa val?

Ordförandeord. Vart är Socialdemokraterna på väg egentligen? Frågan är ytterst aktuell och bottnar i att partiet nu tvingas leverera det elände man gick med på i den så kallade januariöverenskommelsen.

Kräv att vi ska få använda toaletten!

Insändare. Det är ingen hemlighet att gigekonomins företag, som Foodora, inte tar hänsyn till arbetarnas rättigheter och säkerhet. Förutom usla arbetsvillkor, mycket låga löner och osäker arbetsplats, måste vi också utstå omänskligt bemötande av restaurangerna.

Utsatt arbete i färdtjänsten

Insändare. Vi färdtjänstchaufförer är en av de personalgrupper som får samhället att fungera. Vi tillhör en samhällsviktig funktion. Vi kör barn med olika behov till skolan. Äldre till daglig verksamhet, vårdinrättningar och sjukhus.

Jag känner mig verkligen inte trygg …

Ordförandeord. En fråga man kan ställa sig i dessa i flera avseenden märkliga tider är ju vad som i framtiden kommer att vara det så kallade nya normala. Jag tänker på flera saker, men vill börja med det som håller på att hända inom LO.

Nu lämnar jag över

Ledare. Det här blir min sista ledarkrönika i Transportarbetaren. Efter 19 år som chefredaktör lämnar jag stolen, för att gå i pension lite senare i år. Många tankar snurrar när jag försöker summera min tid på Transport och förbundets medlemstidning.