Davids krönika. Min pappa ville egentligen bli poet. Men med fru, tre barn och ett radhus var det inte så lätt att försörja sig med de små stencilhäften han skrev. Så han fick nöja sig med att bli journalist på Svenska Dagbladet (fyrtio förlorade år med dagspressen, som han sa).
En gång i vuxen ålder frågade jag honom om det var många journalister som egentligen ville bli författare eller poeter?
– Alla! sa han. Och det stämmer nog även om resultaten är ganska varierande då de väl försöker…
För en del funkar det dock. Förre journalisten i Transportarbetaren, Björn Wiberg, har nyligen gett ut en roman: Kärlek och revolution. Jag känner Björn och ska därför inte ge mig på att recensera boken.
Men, jag måste ändå säga att jag tycker om den. Boken handlar om tre småbarnspappor på sjuttiotalet. De är alla politiskt engagerade i ett av alla socialistiska förbund som fanns med olika bokstavskombinationer.
Under den här tiden växte alltifrån det mest revolutionära förbundet med bokstaven r i slutet, till den breda miljörörelsen.
Själv var jag aldrig med i något av alla de där bokstavsförbunden och det är jag glad för i dag. I Björns bok skildras just det jag inte gillade, kampen mellan individen och kollektivet. Något som inte så sällan drog mot ren sekterism, då någon alfahanne tog över, började sätta upp regler och styra över de andra.
I dag kan man kanske skratta åt det och jag vet helt säkert att jag aldrig sjöng med i Jösses flickors kampsånger. Men som Björn Wiberg mycket riktigt beskriver så föddes mycket ur alla bokstäverna; som miljörörelsen.
För om inte folk protesterat, även utomparlamentariskt, hade inte bara almarna i Kungsträdgården varit fällda. Stora delar av Stockholms innerstad skulle se ut som parkeringshuset Elefanten mitt i city.
Gamla stan räddades i sista stund från total rivning på sextiotalet tack vare starka protester, och så vidare. Björn Wibergs bok handlar i och för sig om en lite fyrkantig tid efter det. Men också om en tid då individerna krävde sin plats i samhället, tvärtemot vad många hävdar att tanken på socialism innebär.
Visst gick det till överdrift ibland. Fast var hade vi stått i dag om inte demonstranter hasat runt med sina barnvagnar och plakat, täppt till gatorna och ilsket skanderat: ”ropen skalla, daghem åt alla!” Förmodligen hade en stor andel kvinnor varit hemmafruar än i dag. Så som det fortfarande är på kontinenten.
