Davids krönika. ”Det dånar uti rättens krater / snart skall uppbrottets timma slå!” Kanske är det som det sjungs i Internationalen? Barnmorskorna vill i vart fall inte längre, chaufförsbristen är monumental med hundratusentals vakanser i Europa och brist på tusentals förare i Sverige.
Lokförare saknas så att tåg blir stående på stationerna trots löner på uppåt fyrtiotusen kronor i månaden (chaufförer har betydligt mindre).
Varför vill ingen ha de här samhällsbärande jobben? Kanske handlar det hela egentligen om barnen, för vem ska ta hand om dem, eller ens få tid att göra dem?
Min dotter, Hanna, är barnmorska och lade ut en fråga på Facebook till barnmorskor som sagt upp sig och lämnat yrket: ”Om ni fick bättre bemanning, bättre scheman och högre lön, skulle ni då återvända till förlossningsvården?”
Hon fick närmare hundra positiva svar – man ville återvända. Så varför gör man helt enkelt inte det? Då blir det ju fullbemannat. Nja frågan kanske är svårare än så. Det finns inga arbetspass som fungerar med barn och familj, särskilt inte för den ensamstående föräldern.
Antingen jobbar man 6.45–16 eller 14–22 eller också natt. Några normala dagpass finns inte. Så man har ingen möjlighet att lämna eller hämta på dagis och kan heller inte ta hand om skolbarn morgon och kväll.
Just så är det inom nästan alla bristyrken. Då jag som bemanningsanställd körde åt Dagab i Jordbro var det ungefär de här arbetstiderna: Tidig morgon eller sen kväll. Alltså helt utan möjlighet till något slags rimligt familjeliv och fjärran från tjänstemännens flextider och hemmajobb.
Jag har sett många unga bra personer börja inom åkeribranschen med de bästa intentioner, särskilt kvinnor. Men efter något år är de slut av all övertid, att vara borta hemifrån, jobba helger och så vidare.
Företagen/kommunerna/regionerna följer arbetstidslagarna (oftast) och det är bra. Men de gör det enbart med matematiska beräkningar som gynnar arbetsgivaren. Aldrig med en tanke på de som ska utföra arbetet. På så sätt skapas en omöjlig arbetsmarknad där folk visserligen inte strejkar, men röstar med fötterna och flyr från de här yrkena.
Av alla de scheman jag jobbat under har jag aldrig upplevt att det funnits minsta tanke på mig som person. Samma är det för min dotter inom vården. Vi ska bara finnas på plats, ofta hårt pressade, kanske arbetande till sent på kvällen för att börja tidigt nästa morgon. Och om något går fel och något allvarligt inträffar så vet vi bara alltför väl att det är vi själva som får skulden.
