Krönika. För en tid sedan presenterade Ilmar Reepalu sitt förslag till Ordning och reda i välfärden (SOU 2016:79). Med den har regeringen fått en högkvalitativ utredning med många bra förslag på hur våra skattemedel ska användas på ett effektivt sätt.
I direktiven till utredningen står att den ska lämna förslag för ”att säkerställa att offentliga medel används till just den verksamhet de är avsedda för, och att eventuella överskott som huvudregel ska återföras till den verksamhet där de uppstått”. När man läser Reepalus förslag kan man inte annat än instämma i hans slutsatser.
Sverige har under de senaste decennierna genomgått ett välfärdspolitiskt systemskifte. Huvudproblemet är en övertro på olika former av marknadslösningar kombinerat med att staten, kommunerna och landstingen under lång tid inte skjutit till tillräckligt med resurser till välfärden. Detta har bidragit till ökade klassklyftor och ojämlikhet.
Det är inte svårt att se effekterna av denna välfärdspolitiska experimentverkstad. Ineffektivitet och stora kvalitetsbrister för brukarna är ett resultat. Vidare är det ett problem att ägarnas intresse av kortsiktig vinst kan styra verksamheten på ett sätt som inte stämmer överens med de välfärdspolitiska målen.
Det är naturligtvis helt orimligt att välfärdssektorn har blivit en guldgruva för riskkapitalister och andra som på ett enkelt sätt vill berika sig på skattefinansierad verksamhet.
Samtidigt bör man stärka de idéburna företagens möjligheter att vara verksamma i välfärdssektorn. Eftersom vi varken vill ha monopol eller oligopol är det viktigt att medborgarnas önskan om valfrihet behålls. Det finns förslag i utredningen som stärker de idéburna företagen, men de skulle kunna vara fler.
Knappt hade Ilmar Reepalu överlämnat sin utredning förrän kritiken började hagla över honom och hans så kallade ”socialistiska idéer”.
Att riskkapitalisterna som ser gödkalven magra väsentligt är upprörda är inget att förvånas över. Men att fackförbundet Kommunal är kritiskt överraskar nog de flesta.
Man måste komma ihåg att det krävs djupgående och långsiktiga åtgärder för att komma till rätta med problemen inom välfärdssektorn. Att stoppa vinstdriften är ett första steg i rätt riktning.
Det är inte obekant att det är kvinnor, i synnerhet arbetarklassens kvinnor, som drabbas när övertron på marknadslösningar leder till pressade arbetsförhållande och slimmade arbetsorganisationer. Många har tyvärr fått betala med sin egen hälsa. De vittnar inte bara om värkande armar och ryggar – utan också om en psykisk press där allt fler upplever att de inte ”räcker” till.
