Krönika. Våren har varit en intensiv period med avtalsförhandlingar inom i stort sett alla avtalsområden. De har avlöst varandra i en strid ström.
Förhandlingsdelegationerna har varit fullt sysselsatta – och jag vill passa på att tacka alla för ett bra arbete och samtidigt gratulera till goda resultat. Förbundet har i skrivande stund klarat av alla de större avtalsområdena, och vi har lyckats väl med att uppfylla de krav som framfördes vid avtalskonferensen förra hösten.
Utdelningen har inte varit hundraprocentig, men jag uppskattar att vi har nått gott och väl åttio procent av våra krav. Samtidigt har vi lyckats avvisa mycket av arbetsgivarnas krav, vilket tyder på att de också insett allvaret i situationen.
Det finns fortfarande en del mindre avtalsområden kvar att omförhandla – och man vet aldrig vad som kan hända. Oavsett vilket har vi hitintills lyckats genomföra avtalsrörelsen med endast ett varsel om stridsåtgärder, något som jag tycker är bra. Inte för att vi räds att vidta stridsåtgärder för att förbättra våra villkor, men vi gör det bara när vi tvingas till det.
Så finns det andra saker att tänka på än avtalsrörelsen. Det är en spännande tid just nu med primärvalen i USA där slutstriden i presidentvalet troligtvis kommer att utkämpas mellan Hillary Clinton och Donald Trump.
Folkomröstningen i Storbritannien – det som i tidningarna kallas för Brexit och som handlar om ifall britterna ska stanna kvar i Europeiska unionen eller ej – har alla förutsättningar att bli en riktig rysare. Till detta ska läggas det faktum att flyktingströmmen fortsätter att tära på sammanhållningen bland EU:s medlemsstater och samtidigt ger Turkiet nya handlingsalternativ.
Nog är det en spännande tid allt!
Men i mina tankar flyttar jag också tillbaka till en annan tid, till året 1931. Min mor föddes den 23 maj det året. Nio dagar tidigare, den 14 maj, för 85 år sedan alltså, öppnade svensk militär eld mot demonstrerande arbetare. Då dödades fem människor och lika många sårades.
Minnet av detta sitter fortfarande djupt i den svenska arbetarrörelsen. De som fick plikta med livet för sin rätt att demonstrera mot strejkbryteri och lönesänkningar var Eira Söderberg, Erik Bergström, Evert Nygren, Sture Larsson och Viktor Eriksson. Fyra av dem var familjeförsörjare.
Den dagen glömmer fackföreningsrörelsen aldrig – lika lite som vi glömmer dem som föll offer för militärens kulor. På Gudmundrå kyrkogård i Kramfors är fyra av offren begravda i en gemensam grav. På stenen står ”Lundeoffrens grav”. På själva graven finns en platta med Erik Blombergs dikt om de stupade i Ådalen:
”Här vilar en svensk arbetare. Stupad i fredstid. Vapenlös, värnlös. Arkebuserad av okända kulor. Brottet var hunger. Glöm honom aldrig.”
