När vägen förändrar livet
Mötet. För 26 år sedan blev lastbilschauffören Johan Moberg förlamad från bröstet och nedåt i en motorcykelolycka. Trots det kan han, mot alla odds, fortfarande arbeta kvar. – Jag älskar det här yrket. Jag tror att det är det som har räddat mig, säger han.
1999. Johan Moberg har fått ledigt en vecka och är på väg upp till flickvännen i Härnösand. Vägen upp känner han till väl, han har redan hunnit arbeta som lastbilschaufför i 13 år, men det är första gången han tar motorcykeln upp. Det är tidig höst, mitten på september, det blåser kallt och han kör in på macken ”Glada Hudik” utanför Hudiksvall. Där passar han på att dra på sig en varmare tröja. Det sista han minns är att han kör ut på motorvägspåfarten till E4:an. Tio dagar senare vaknar han upp på sjukhus, förlamad från bröstet och nedåt.
– Mitt minne slutar 20 minuter innan olyckan. Jag kommer ihåg att jag körde in på macken och tänkte att jag var redo att fortsätta. Sedan är allt helt svart, berättar han på bred skånska.
Tappar minnet
Olyckan han ska komma att vara med om är så allvarlig att Johan tappar minnet från kollisionen och även en bit tillbaka i tiden. Men i efterhand har han fått reda på exakt vad som hände. Han har fått det förklarat att han kör om en långtradare. Efter att han passerat den tittar han till höger. Till vänster springer en älg upp framför honom. Kollisionen är oundviklig.
En lastbilschaufför, som låg bakom honom, såg olyckan och ringde ambulansen. Av en ren tillfällighet körde en tom ambulans precis bakom, på väg tillbaka till sin bas. Det gör att Johan kan vara i sjukvårdens händer inom två minuter. Johan fördes först till Hudiksvalls sjukhus, sedan med helikopter till Uppsala och därefter till Ängelholm. Skadorna är omfattande: brutna revben, lårben, knäskålar – och en krossad ryggrad.
– Jag hade 26 frakturer. Jag blev komplett förlamad från bröstet och nedåt. Men chocken är en märklig sak. Den skyddar en. Jag tror att det tog mig 17–18 år innan jag verkligen förstod vad som hänt. Jag kan fortfarande drömma om att jag springer, säger han.
Förändrade livet
Vi träffas hemma hos Johan Moberg i ett småregnigt men sommarvarmt Örkelljunga. Det har snart gått 26 år sedan olyckan hände men över en rykande kopp kaffe berättar Johan detaljerat och ingående, med vissa inslag av mörk humor, om olyckan den 13 september 1999 som förändrade livet över en natt.
– Att jag fick komma till sjukhus så snabbt var förmodligen det som räddade livet på mig. Älgen som fick sätta livet till var en stor rackare. Trofén hängde faktiskt hemma på min vägg ett tag, säger han och ler.
Efter olyckan var han på sjukhus i ett halvår, och känslorna gick ständigt fram och tillbaka och upp och ner.
– Jag nöp mig i armen flera gånger för att vakna ur mardrömmen, tänkte att ”det här kan inte vara sant”. Det gick upp och ner, men det första lilla tecknet på förbättring kom när en sjuksköterska såg att jag kunde röra en tå. Då hade man lite att arbeta på och då kom en första gnista av hopp.
Mödosam process
Rehabiliteringen var en lång och mödosam process. Han fick återigen lära sig att använda sin kropp, denna gång på ett nytt sätt. Trots att vänsterbenet var hans räddning, med viss ledkänsla, blev varje rörelse en utmaning.
– Jag har en ryggmärgsskada och en ryggmärgsskada är ju i stort sett en hjärnskada. Inte på det sättet att man blir ”dummare” eller så, men det har med signalerna från hjärnan att göra och allting sitter i ryggen. Från bröstet och neråt har jag ingen normal känsel förutom att jag kan känna var foten och benet sitter på vänster sida. Det är avancerade skador och man har i princip inte kommit någonstans i utvecklingen av det, säger han.
Det som räddade honom var framför allt stödet från omgivningen. På sjukhuset fick han besök varje dag vilket gjorde skillnad, men som han själv uttrycker det, var det först när det initiala kaoset lagt sig som man såg vilka vänner som verkligen finns kvar.
– De som fortsätter att komma, de är de riktiga vännerna. Men jag har också fått nya vänner genom allt detta, särskilt genom RG, en förening för personer med ryggmärgsskador. Där har jag träffat andra som gått igenom liknande saker, och det har betytt otroligt mycket.
Gemenskap
RG aktiv rehabilitering, eller RG, har inte bara gett honom vänskap utan också en gemenskap där han kunde känna sig mindre ensam. Genom att hålla kontakten genom åren har han byggt relationer som har hållit i sig i decennier.
– Vi är några stycken som skadade oss samma år, och vi har fortfarande kontakt. Det är ovärderligt att kunna dela erfarenheter med andra som förstår. Man lär sig av varandra och kan se hur andra gör. Det är ju fruktansvärt viktigt eftersom man då slipper känna sig så ensam, säger han.
Redan som liten drömde Johan om att bli lastbilschaufför. Hans fosterfar körde lastbil, och fascinationen för friheten och äventyret bakom ratten fanns där tidigt. Att arbeta på fabrik innan han fick sitt körkort var en mardröm.
– Det var så fruktansvärt tråkigt. Det var inte min grej. Jag ville ut på vägarna, berättar han.
Blev omplacerad
Efter olyckan kunde han inte längre köra som förut, men kärleken till yrket fanns kvar. Han hade kvar sin anställning men blev omplacerad till kontoret vilket var en stor sorg. Med hjälp av stor envishet och en förmåga att alltid hitta nya vägar var han fast besluten att börja köra igen. Problemet var till en början att han bara kunde köra en lastbil med automatisk växellåda, vilket få lastbilar hade på den tiden.
Under tiden hann han gifta sig och få en dotter, och medan hon var liten arbetade han i stället som busschaufför.
– Det var inte särskilt lätt. Eftersom jag bara får köra med vänster ben kan jag bara använda vänsterpedaler, så det fanns inga bussar att övningsköra med. Så jag fick först fixa jobbet genom att stylta in där på kryckor, jag kunde knappt gå, och fråga en gubbe som satt där: ”Hej, ska ni ha en jävla bra chaufför?” Den högg han på som tur var, och jag har honom att tacka för mycket, säger han.
Kör container
Där jobbade han i sex år innan längtan efter lastbilarna blev för stor. Vid den tiden hade det blivit vanligare att lastbilar hade automat, vilket gjorde att han kunde börja arbeta på samma åkeri igen. Efter det började han att köra container, vilket han gör än i dag. För att kunna köra har han hjälp av en specialanpassad platta som han enkelt kan ta med och installera i varje lastbil.
– Jag älskar det här yrket. Det är hela mitt liv. Jag har sovit fler nätter i lastbilen än hemma. Jag tror att det handlar om överlevnad. Det har gett mig mening.
Kärleken till lastbilar har han även fört vidare till sin dotter, som i dag är 17 år och drömmer om att ha samma yrke som sin pappa.
– Hon går transportprogrammet på gymnasiet och vill börja köra lastbil sedan. När hon har varit med och hjälpt mig har jag märkt att hon har det i generna. Hon är väldigt lättlärd och duktig. Det känns kul att föra vidare traditionen, säger han.
Arbetspass via app
Johan berättar att varje arbetsdag ser olika ut. Han får sina arbetspass via en app och vid lunchtid vet han sällan var han kommer att sova på kvällen. Han börjar oftast på en söndag och kommer hem på fredagen, med få fasta rutiner under veckan. Han kör import och export från främst Australien, Kina, Thailand och USA.
Friheten, det oväntade och variationen i jobbet är det som håller passionen vid liv.
– Jag har aldrig varit mycket för att vara hemma. Efter olyckan känner jag mig nästan mer hemma i lastbilen än någon annanstans. Om någon skulle säga ”åk till Marocko” till mig skulle jag åka nu på en gång, säger han.
Älskar variationen
Resorna tar honom både nära och långt bort, och det är just variationen som han älskar. Att köra är fortfarande inte enkelt – varje rörelse tar fem gånger så mycket kraft som för en vanlig chaufför.
– Ska jag vara helt ärlig är det inte alls särskilt smidigt. Att ta sig upp och ner i hytten handlar ju om ren armstyrka. Men jag kör på ändå eftersom jag älskar det här livet.
Efter olyckan var han fast besluten att fortsätta med sina största intressen, motorcykel och lastbilar.
– Jag är envis som få och älskar utmaningar. Det är nog det som har tagit mig dit jag är i dag. Jag vill inte ha det på något annat sätt.
