Min bild av adhd
En utomjording i tunnelbanan. Omgivningen anropar medan en kille kör in huvudet i torktumlaren… I sin bok Adhd i bilder skildrar fotografen Victor Wikander hur det är att leva med diagnosen. På gott och ont.
Adhd uppfattas av många som något negativt och annorlunda, som är svårt att greppa, skriver Victor Wikander i förordet till sin bok. Själv fick han den neuropsykiatriska diagnosen i 18-årsåldern och vill bredda perspektivet genom att öppenhjärtigt bjuda på sig själv.
– Jag ville göra en bok som är lätt att ta till sig för både barn och vuxna. En bok som man kan bläddra i, nästan som ett seriealbum med korta lättförståeliga texter, säger han.
Förhoppningen är att fler ska förstå hur det är att leva med adhd, från anhöriga till jobbarkompisar. Att andra med adhd ska känna igen sig och uppleva sig mindre ensamma, förklarar Victor.
Vi träffas en kväll på reklambyrån i Solna utanför Stockholm, där han jobbar sedan några år. Jobbarkompisarna börjar packa ihop och troppa av, släcka lamporna i den stora fotoateljén som förr rymde en biosalong.
Det har krävts en del messande, mejlande och ett avbokat möte innan vi ses, men jag är förberedd. I boken har Victor redan varslat om att han är tidsoptimist, glömmer, vill vara hjälpsam och till lags och därför lätt tar sig an för mycket – vilket leder till lätt kaos. På ett foto står en ensam vän och väntar utanför Filmstaden. Victor är ”trippelbokaren” som ibland försöker vara på tre ställen samtidigt…
– Jag har förlorat flera vänner genom att boka in dem på samma tid, bara för att jag vill vara snäll och finnas där för alla. Nu försöker jag bli bättre på att säga nej, för att få behålla mina vänner.
Vi slår oss ner i varsin fåtölj. Victor har skägg, röda gympaskor och kanar luvan fram och tillbaka över huvudet samtidigt som han grubblar över och besvarar mina frågor. Ibland avbryter han sig:
– Hängde du med? Var det för rörigt?
Inuti Victor myllrar och mullrar det. Hans bild av killen som trycker in huvudet i en torktumlare är på pricken. Ofta anstränger han sig verkligen för att lyssna på någon, ändå går budskapet inte fram. Hans tankar har ofrivilligt börjat vandra ut genom fönstret.
– Där går en kille med läderjacka, undrar vad han har i fickan, kan jag börja tänka.
Å andra sidan bubblar han av kreativitet, vilda idéer och kan ”babbla på” obehindrat. På ett av hans foton sitter en kvinna på en parkbänk med hoptejpad mun. Victors förklaring lyder: ”Jag fäller ofta krokben på min egen tunga och ibland får jag en känsla av att folk som lyssnar på mig skulle önska att jag är tyst. Ibland tar jag åt mig av den känslan och stänger igen munnen, men det är svårt då jag älskar att prata.”
Samtidigt är Victor öppen, varm, och lätt att tycka om. Man får en känsla av att han inte har några hemligheter.
– Nä, jag är inget bra på att ljuga. Jag berättar allt och försöker aldrig göra mig till. Jag är som jag är. Ibland ropar min chef: ”Stopp, stopp, det där vill jag inte veta”.
Victor kränger runt i fåtöljen. Han jobbar mycket med sina bilder i datorn och stänger kollegor och störande ljud ute genom musik i hörlurar. När han kommer hem till sambon på kvällarna är han helt färdig och behöver vara ifred en stund. Vila och planera morgondagen i huvudet.
– I början trodde min flickvän att hon gjort något fel. Hon blev ledsen när jag drog mig undan, men jag behövde bara få vara själv. Nu går det bättre och hon förstår mer att det här ligger hos mig.
Victor talar varmt om sin mamma, som alltid funnits där och stöttat honom när allt blivit grått, när självförtroendet, orken och viljan sviktat. Han hade en stökig uppväxt, platsade inte i skolan, blev aggressiv, slogs och började med droger. Det tror Victor att han sluppit om han fått sin diagnos tidigare, liksom medicinen som hjälper honom att koncentrera sig. Antagligen hade han kunnat hålla kvar vid ishockeyn längre, om bara tränaren förstått att Victor behöver få instruktioner och uppgifter upprepade för sig några gånger.
Fotograferingen blev Victor Wikanders räddning, hans sätt att stänga kaos ute, kliva in i sitt inre rum och släppa fantasi och känslor fria.
– Skaffa dig ett intresse och håll fast vid det, råder han andra med adhd.
