Med livet som insats
Bärgning. Jonte kryper med näsan i asfalten för att kroka fast en Golf som kraschat i en lyktstolpe. Trafiken svischar förbi. Henrik är hans bodyguard. Vill du att bärgningsarbetarna ska komma hem i kväll?
Jonathan ”Jonte” Rothman har jobbat som bärgningsarbetare i snart 14 år och på Örebrobärgarna i åtta. Han har haft jour hela helgen, gjort 15 jobb, och längtar efter den kommande långledigheten med hunden Bibbi. Om det varit sommar hade han dragit till båten i Västervik, nu blir det nog att träffa lite kompisar i stället.
Bodyguarden och kollegan Henrik Järhede är också bärgare från början, men har nu sadlat om till TMA-förare. Han parkerade lastbilen med påkörningsskydd, Truck Mounted Attenuator, bakom bärgningsbilen i centrala Örebro för att skydda Jonte när han drog upp personbilen på flaket.
Henrik håller koll på trafiken, hjälper Jonte sopa kring den kvaddade stolpen och ropar åt en förbipasserande bilist att sluta filma.
– Jag skriker när jag ser dem. Vid en olycka är alltid någon drabbad, foton och filmer kanske hamnar på sociala medier och så kan en anhörig få veta vad som hänt den vägen.
Henrik och Jonte vittnar om det hårda trafikklimatet. Om att få backspeglar som snuddar ryggslutet, om hyttande nävar, ilsket tutande, blinkande, glåpord och förare som trotsar avspärrningar och susar förbi, kusligt nära.
– Folk blir mer och mer stressade. De ska bara fram och förbi. Man kan tro att det är deras sista stund i livet, säger Henrik.
– Det är livsfarligt att jobba på vägen och det blir bara värre, fyller Jonte i.
Försämringen kom med smarta mobiler och paddor, upplever han. Förarna tappar uppmärksamheten. Fick Jonte bestämma skulle reglerna skärpas för mobiler i bilen.
– Och så borde det ingå i körkortsutbildningen att vara med en dag ute på vägen när vi jobbar. Nu är det noll respekt!
Att en personbil kraschat mot en stolpe inne i stan tyder på sjukdom, annars är det oftast två bilar som kör ihop i stadstrafik, säger killarnas erfarenhet. I eftermiddagens rusningstrafik brukar ”det hända grejer”, inte minst vid Mariebergs köpcentrum när alla ska fram och hem.
Egentligen ville Jonte bli brandman, men han var så skoltrött. Nu trivs han med att hjälpa människor, alla utmaningarna, att få tänka till: Vad händer om jag vinschar där?
Hjärncellerna kommer bäst till användning när han bärgar lastbilar och bussar, och tungbärgaren är Jonathans favorit. Han tvättar, putsar den och instämmer i bärgarens lysande dekal ”Heavy rescue, it’s a lifestyle”. (Tungt räddningsarbete, det är en livsstil.)
Fast jobbet är mycket mer än det vi ser på vägen. Jonte kan tillbringa dagar i skogen med att få loss en grävmaskin som kört fast. Han har vinschat rör till nya vattenledningar och till och med dragit bort en gammal bro.
Bärgarna hämtar också beslagtagna bilar hos polisen och kör dem till kronofogden, de bistår när förare tappat bort nycklar och tankat fel. Och rycker allt oftare ut när nya bilar får motorstopp och elfel.
Tyngst är att bärga efter dödsolyckor och självmord, när bilförare kört in i lastbilar. En särskilt tragisk krock med två lastbilar, ambulans och brandkår inblandade hänger kvar.
– Det såg ut som en krigszon och brandmännen var helt tomma i blicken. Men annars slår jag bort dödsolyckorna. Det är ingen idé att gå och tänka på dem. Man gör sitt jobb, säger Jonte Rothman.
Henrik Järhede saknar kundkontakten efter alla år som bärgare, när han kunde få en ros i lokaltidningen, som tack för hjälpen. Som ung tyckte han det var ”fränt” att lyfta bilarna, sen blev det roligast att hjälpa människor komma dit de är på väg.
– Det bästa med jobbet är variationen. Jag gör en annan samhällstjänst nu, samarbetar mycket med polis och brandkår och skyddar mina kollegor. Ser till att de inte blir överkörda utan kommer hem igen på kvällen.
