Med kameran riktad mot de som tar hand om oss
Dokumentärfilm. Hur värderas arbetet som går ut på att ta hand om andra människor? Det är den centrala frågan Nils Petter Löfstedt ställer i sin film Det omätbara.
Arbetet med filmen Det omätbara började på sätt och vis med Nils Petter Löfstedts egen bakgrund, han har själv haft olika omsorgsjobb. Det första inom äldreomsorgen.
– Jag frågade min chef om jag fick ta lite bilder och det fick jag. Det skulle ha varit otänkbart nu, men var inga problem då.
Hans svartvita bilder från sommaren dyker upp nära början av filmen. Men i de allra första scenerna får vi möta Nils Petter Löfstedts föräldrar.
– Mina föräldrar närmade sig pensionen och de är väldigt skickliga på sina yrken. Jag kände att här finns en sorg över att de bara ska sluta. Att det inte är någon som går bredvid och lär sig. Ingen som samlar in deras kunskap. De ska bara sluta. Det blev som en spark i röven på mig, snart slutar de och då kan du inte längre göra det. Så jag började med att filma mammas och pappas jobb.
Följde industriarbetare
Nils Petter Löfstedts genombrott som filmare kom i filmen Himlens mörkrum. I den följer han fotografen Jean Hermansson och besöker de industriarbetare som Jean fotograferat för bland annat fackförbundspress under 1970-talet. Och när han tänker på människorna som jobbar med omsorgsyrken kan han inte undgå att jämföra med industrin.
– Om det hade varit någon inom industrin som kanske kör en speciell svarv. Han skulle inte bara gå i pension. Då hade ledningen fattat att någon måste gå bredvid så att han kan lära ut allt han kan. Där hade man insett att hans kunskap om maskinen är värdefull.
Jobbet med filmen Det omätbara har varit tidskrävande. Nils Petter Löfstedt berättar att det ”går inte bara att stövla in på arbetsplatser och filma”.
I stället fick filmandet föregås av långa samtal med de människor han skulle följa. Han gick först bredvid en vecka och lärde känna dem han skulle följa, så att han inte bara skulle vara främling med en kamera.
– Jag filmade mycket och det är jättelite av det som fick komma med. Det är en filmares smärta att inte allt får plats. Men nu har jag chansen att prata om det efteråt.
”Fått vänner för livet”
Han berättar att filmen har förändrat honom i grunden.
– Jag har fått vänner för livet och det är nästan som att man blir förälskad i dem man filmar. Det blir så starkt. De som jobbar med det här jobbar med de största frågorna. Att få vara bredvid en människa som långsamt är på väg att försvinna eller barn som ska få en start i livet. För min egen del har jag kommit fram till de filosofiska frågorna. Vad ska vi ha för samhälle? Och varför har vi ett samhälle? Ska samhället handla om tillväxt, tillväxt, tillväxt, eller ska vi ta hand om varandra?
Innan filmens premiär på SVT har en längre bioversion gjort en lång turné i Sverige. En turné som rymt möten med människor. En av de barnskötare han filmade var på premiärvisningen av filmen.
– Senare på kvällen får jag ett sms och så står det: ”Jag har inte förstått vad jag är värd.”
”Han grät mer än jag”
Har du haft några oväntade samtal om filmen?
– Många som jobbar inom hemtjänst eller förskolan tar med sig sin gubbe och tittar på filmen. En kvinna sa: ”Han grät mer än jag.” En annan berättade att hennes man sa: ”Jag har inte förstått. Jag har tänkt att det var du som var lite klen. Men nu förstår jag att det är ett system som gjort det här mot människor.” Det är fränt att en film kan hjälpa oss att få syn på saker.
På grund av gensvaret på Det omätbara har teamet bakom filmen fått jobba med den betydligt längre än planerat. Men nästa steg blir att fortsätta med arbetet att göra en uppföljare till 2017 års Himlens mörkrum. Uppföljaren följer nya fotspår som dykt upp efter den första filmen. Jean Hermansson och journalisten Folke Isaksson reste runt mellan svenska industrier. Hermansson fotograferade och Folke Isaksson bokade träff med arbetarna och reste hem till dem efter jobbet. Med sig hade han en bandspelare.
– Jag har fått tillgång till 150 ljudband och nu kan jag lägga rösten till bilden. Jean Hermansson sa att bilden är så vek för att den är tyst och folk kan lägga in saker i bilden som inte stämmer. Men nu när vi har rösterna kommer vi närmare någon sorts sanning eller verklighet.
