Kultur. 1999 gav lastbilschauffören, författaren och Transportarbetarens krönikör David Ericsson ut sin första bok. En rosad novellsamling om livet på och kring vägen. – Min svensklärare höll upp mina uppsatser som döda råttor inför klassen, säger han.

I avskräckande syfte. David hatade skolan, gick ut nian med 2,0 i snitt. 4:an i matte, som läraren motvilligt gav honom, drog upp betyget.

– Jag var bråkig och jobbig, klassens clown som låg efter i alla ämnen. 

Tunn var han, ständigt hungrig men petig med maten. Föräldrarna var för upptagna med sin egen frigörelse för att ta notis. Hemmet var som ett vandrarhem, fritt. Människor kom och gick, mycket
teaterfolk, sång, alkohol och musik, särskilt Dan Andersson.

– Jag gick med gummistövlar och regnjacka en hel vinter och blev en jävel på att lappa mina jeans.

David ser upp från kaffekoppen, liksom under lugg. Allvaret är närmare än leendet, ögonen lite sorgsna och mustaschen borta sedan länge. Han var storebror och fick styra upp det som inte funkade under uppväxten. Nu har han fyllt 64 men har inga planer på att lämna lastbilshytten.

Mamman var hemmafru, pappan journalist som jobbade natt och drömde om att bli poet. Men barnen satte stopp. David såg sällan till honom.

– Men han uppmuntrade mig att skriva.

Det blev en roman i tonåren som David tappade bort. Sen dröjde det upp i 30-årsåldern innan han började skriva dikter men gömde dem väl. Rädd att verka omanlig, fjollig. 

Från köksfönstret på Söders höjder i Stockholm är utsikten vidunderlig över Stadsgården, där Finlandsfärjorna kommer och går. Davids senaste roman, Den fredlösa, står i ett bokställ med porträtt av hans ”litterära pappa” författaren Ivar Lo-Johansson. I februari ska han ta emot fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris. Stället är en gåva från hustrun och konstnären Monica.

David visar in i arbetsrummet med tågbanan han byggt och ursäktar sitt belamrade skrivbord:

– Min yngre bror gick nyligen bort. Han var så stolt och presenterade mig alltid som lastbilschaufför.

Att föräldrarna dör är livets gång, men en bror som man delat livet med… Det är som om känslorna frusit till is. David tog hand om bägge föräldrarna mot slutet. Såg till att de kom till sjukhus, jagade biståndshandläggare. 

– Mamma hade en sån här hög med inkassobrev, måttar David mellan tumme och pekfinger.

Som 13-åring stack han hemifrån och liftade runt med en äldre tjej, lärde känna flera lastbilschaufförer. De var lugna och schysta, som Sören i Småland. David hängde med honom hem i helgerna, hittade fler andra hem. 

Han fick låna en lya på Söder, hankade sig fram. Att cykla ut kvällstidningar till fackförbunden vid Norra Bantorget gav mer betalt än jobbet på Posten. Sitt universitet fann David på en brädgård i Liljeholmen.

– Gubbarna där blev mina farsor, jag fick den struktur jag längtade efter.

Men förman ville han inte bli. I stället gav han sig i väg som vagabond, jobbade ur hand i mun i Finland, som dödgrävare i Köpenhamn och fruktplockare i Frankrike. En kvinna här och en annan där, händelser som lämnar avtryck i hans böcker. Liksom tradarslitet isiga nattimmar och gemenskapen längs svenska och europeiska motorvägar.

Att hans Monica blev med barn fick David att stadga sig och ta C- och E-kort, köpa dragbil, jobba för tre, och med ett ”aldrig mer” återgå till anställning. Nu arbetar han halvtid på Scanias testlab, provkör nya motorer och hemliga hytter i reguljär trafik. Trivs som bemanningsanställd. Det ger skrivtid. 

Kärlek är huvudtemat i hans senaste två romaner om Sven, som lånat drag av honom själv och Annie, som lever vid sidan av lagen och samhället. Finns hon? Som ett hopkok av udda personlighetstyper David mött, men ett liknande mord har skett. Nu skriver han på sin tredje fristående roman om de båda. 

Vad är han mest, lastbilsförare eller författare? Omöjligt att säga, är David Ericssons svar. Bägge jobben befruktar varandra.

– Det är längs vägen jag får höra alla historier.