Debatt. Fredagen den 4 december upplevde vi slutet på arbetarrörelsen, som vi har lärt känna den. Vi arbetare upplevde det stora sveket från våra kamrater i IF Metall och Kommunal.
Eller rättare sagt, från ledningarna i dessa förbund. Vi är helt övertygade om att mängder av medlemmar och förtroendevalda i de förbunden också känner sig svikna. Hur tror deras förbundsledningar att LO ska kunna fungera som centralorganisation i framtiden? När man går bakom ryggen på övriga förbund i en så livsavgörande fråga som las? LO-styrelsen var ju glädjande nog enig i sitt nej till det förslag som PTK tecknade med Svenskt Näringsliv. Direkt efter detta nej började IF Metall och Kommunal förhandla bakom ryggen på LO med Svenskt Näringsliv. Och landade i den överenskommelse som vi chockartat fick ta del av den 4 december.
Det är samma vidriga, smutsiga och lumpna svek som strejkbrytare och blockadbrytare utsatt sina kamrater för genom historien. Vår största styrka är ju enigheten och solidariteten! Att IF Metall och Kommunal väljer att smyga till arbetsgivaren och erbjuda sig att svika sina kamrater är inget annat än vidrigt.
Om man inte visste vilka personerna på presskonferensen var, skulle man inte kunna lista ut vilka som företrädde arbetsgivarna och vilka som företrädde oss arbetare. Våra företrädare stod där tillsammans med Svenskt Näringsliv som lydiga knähundar – som hoppades på några berömmande ord från husse.
Man lägger fram små kosmetiska förändringar som en seger. Man förtiger kärnpunkten, att man gått med på utökade undantag i turordningsreglerna. Man förtiger att man självmant skrivit på att företaget får göra tre undantag i turordningslistan per enhet. Och att det är företaget som bestämmer enheterna.
Hur ska vi förklara för våra kamrater, när detta omvandlas till lag, att våra företrädare svikit oss genom att självmant skriva på detta?
Låt oss aldrig glömma vem det var som satte oss i detta, när vi längre fram sitter i förhandlingar med företag som satt detta i system. För det kan vi vara säkra på att de kommer att göra. Glöm inte detta när våra förtvivlade medlemmar frågar ”varför skall jag vara med i facket, ni kan ju ändå inte göra något?”. Kom då ihåg Marie Nilsson och Tobias Baudin! Den bestörtning och vrede vi kände, när vi såg presskonferensen där överenskommelsen offentliggjordes, är densamma som många av våra kamrater fått känna på genom historien när kamrater svikit i strejk och blockad. Skillnaden är att detta är ett historiskt stort svek. Det är ett svek som i förlängningen kommer att leda till att arbetsgivare fått ett verktyg att göra sig av med obekväma arbetare, skyddsombud som driver för företaget jobbiga arbetsmiljöfrågor, eller fackliga förtroendevalda som driver arbetarnas intressefrågor. Och, inte att förglömma, äldre slitna arbetare som lagt sitt liv på företaget, men som inte längre levererar på den nivå som företaget fordrar.
Vi glömmer oförrätter alldeles för lätt, kamrater! Lova att ni inte glömmer Tobias Baudin och Marie Nilsson när vi sen sitter med den här skiten.
Vi som tror på enighet och solidaritet, låt oss ta upp den fana som kastats och fortsätta kampen.
Låt oss göra oss av med IF Metalls rätt att ”sätta märket”.
Låt oss ta kampen för bättre skrivningar i våra kollektivavtal än vad den nya las-lagen kommer att innehålla.
Låt oss ta kampen för att få vår rättmätiga andel av produktivitetsökningen.
Om vi är eniga och tar kampen kan det som Svenskt Näringsliv just nu upplever som en seger bli en dyrköpt sådan. Tillsammans kan vi – tillsammans är vi starka.
