Davids krönika. Jag köpte en målning på ett galleri. En bekant hade rekommenderat mig att gå dit och plötsligt fanns den bara där. Bilden på kvinnoansiktet med björkar i bakgrunden. Kvinnan hade något beslöjat över sig med en gåtfullt frånvarande blick.
Vad är det som skapar de bästa verken, böckerna man vill läsa, filmerna man vill se och sådant som de rena linjerna i en sextiotals-amerikanare? Eller bara att se på naturen med allt sitt starka växande och samtidigt långsamma förruttnelse?
Kanske är det tiden. Eller känslan av tidlöshet. Den eviga vilan.
Prognosen, eller ska jag kanske säga diagnosen, för livet är minst sagt usel. En dag är det kört och vi ska dö. Trist, tycker jag. De flesta vill inte ens tala om det och det är begripligt för vad ska man göra? Leva loppan till sista dagen? Många har inte den möjligheten. De har inte pengar och kanske barn och familj att ta hand om.
På ålderns höst brukar en del ångra saker de gjort – eller inte gjort. De är bittra över att de bara jobbat och inte tänkt på sina barn. Tacket från företaget, i bästa fall en guldklocka, känns lite magert. Och villan och bilen som man satsat allt på, ja de kommer någon annan att ta över.
Men det finns en lösning, nämligen idén om ett ”evigt liv”. Alla religioner jag känner till erbjuder detta. De flesta har också ett par alternativ. De erbjuder antingen paradiset eller helvetet beroende på om man skött sig i jordelivet, betalat sitt ”tionde” till församlingen och inte svurit eller bedrivit ”hor” i alltför stor omfattning.
Vill man få evigt liv ska man helst också tro på de heliga skrifterna. Som det som står i bibeln om jungfrufödsel.
Trots att båda mina föräldrar var troende på olika sätt har jag svårt smälta detta och tanken på ”Guds son”. Vem var i så fall Guds moder eller Guds farfar? Bibeln är heller inte nådig mot kvinnorna, som där tydligen kommit ur mannens revben och sedan helt enkelt ska tiga i församlingen.
Ärligt talat anser jag att de som påstår sig veta Guds vilja och dessutom pådyvlar andra den, de hädar.
Jag är inte religiöst troende. Men jag tror på allt det gudomliga vi har omkring oss. Allt som vill växa, det nyfödda barnet som dubblar sin vikt på ett halvår, gräset, träden, solen, ja själva energin i världsalltet. Och det är där vi fortsätter vara även efter den yttersta dagen. I all denna kraft och vilja – på ett eller annat sätt. För ingenting lämnar någonsin jorden eller försvinner helt.
