Arbetsmiljö. Jag trodde att jag var en sådan som skrev om andra som råkade ut. Inte ”en sån” som själv drabbades. Alltså utsattes för det som i dag definieras som trakasserier; i hög grad oönskad uppmärksamhet på jobbet.
Det är länge sedan, i ett annat årtusende, men i samma yrke jag fortfarande har. Jag har inget som helst behov av att hänga ut en kollega som förmodligen inte ens kommer ihåg mitt namn, än mindre trott sig ha gjort något fel. Eller lever. Enda anledningen till att jag skriver är ett slags tacksamhet för de transportarbetare som talat öppet med mig om vad de varit med om.
Själv ägnade jag år åt att älta vad jag gjort för fel som råkat ut för en självförhärligande kollega. Pratat för mycket? Pratat på fel sätt eller framstått som flörtig? Inte levt ihop med en man eller varit ”fel” klädd? (Gällande klädsel var det alltså inte att det var för sexigt, utan att det – enligt honom – var synd att mina kläder såg ut att passa på Försäkringskassan.)
Det var en annan tidsanda, på 1980-talet, där jag som vikarie fick första löpsedeln då jag skrev om en kvinna i 90-årsåldern som våldtagits. Skämtsam kommentar från nyhetschefen: ”man får väl ändå vara lite tacksam om det blir lite göka av i den åldern”.
Det känns nedslående med fakta som visar att det inte tycks blivit så mycket bättre med attityderna. Att metoo-rörelsen gått relativt obemärkt förbi i många branscher eller, i värsta fall, blivit något av ett skämt (typ: ja, nu vet man ju inte om man vågar visa sitt intresse för någon man tycker är attraktiv, höhö).
Men jag ser det ändå som en form av framsteg att ingen av dem jag talat med, alla yngre, tagit på sig någon som helst skuld för att ha blivit utsatt – oavsett om det handlar om diskriminering eller om sexuella trakasserier. En kvinna förstod inte ens frågan om hon känt något slags eget ansvar för det som hänt.
Det känns trots allt befriande och som en väg framåt.



