Från slippriga kommentarer till övergrepp – transportare vittnar om utsatthet
Arbetsmiljö. På väg till julbordet skämtade kollegorna om att Erika såg ut som en porrstjärna. Nora hörde grabbgänget på kundföretaget tala om henne som ”skadat gods”. För Julia slutade festen med ett fysiskt övergrepp.
Kommentarer, kladd, oönskade närmanden på sociala medier – transportarbetare berättar om sin utsatthet. Det handlar om både män och kvinnor. De som varit okej med att komma till tals här i tidningens Tema är dock alla kvinnor. En anledning kan vara att män, som utsatts för diskriminering eller sexuella trakasserier på jobbet, oftare är tysta om det som skett och heller inte anonymt vill berätta om det.

Transportarbetaren har kommit i kontakt med de intervjuade på olika vis. Ett är den enkätundersökning som skickades ut med nyhetsbrevet i augusti, med frågor om diskriminering och trakasserier.
Risken att drabbas är störst inom mansdominerade branscher, som transport och bygg. Värst drabbade är unga kvinnor och personer som inte är heterosexuella. Sett till arbetsmarknaden i stort har var femte kvinna det senaste året blivit trakasserad. I lika hög grad har personer med funktionsnedsättningar, utländsk bakgrund eller osäkra anställningar utsatts.
Vill vara anonyma
Erika och Nora heter egentligen något annat, liksom Julia i artikeln ”Du är inte ensam – det finns stöd att få”. Att de vill vara anonyma har andra orsaker än att de på något vis själva känner att det de varit med om – eller sett andra drabbas av – på något vis skulle vara skamligt för egen del.
Trakasserier sker oftast på arbetsplatsen men kvinnor utsätts i större utsträckning av kunder, leverantörer och andra personer ”utifrån” än män. Det är också något som flera som svarat i enkätens fritextsvar uppger:
– Varenda gång man kom dit med leveranser var det olika killar, eller gubbar, som var på en. Från att ha varit lite oskyldigt blev det mer och mer grovt. Jag kände mig äcklad och fick ont i magen när jag skulle dit, säger Nora.
Hon arbetar sedan drygt fem år på ett medelstort åkeri i södra Sverige och upplever att hon blev värst utsatt som nyanställd.
Slippriga förslag
Först valde Nora att inte ta upp problemen med sin arbetsledare, försökte i stället svara trevligt avvisande på ”snälla men slippriga” kommentarer om sitt utseende eller frågor om hon var singel. Sedan blev det mer uttalat och särskilt en man hos åkeriets kund var drivande.
Han kontaktade Nora upprepade gånger på sociala medier med förslag, till exempel om hotellnätter på annan ort, eller genom att snoka i hennes privatliv.
Samtidigt upplevde Nora att hans kollegor var med och hon är ”nästan hundra” på att mannen talade om just henne som ”skadat gods” med de andra när hon en gång var tvungen att gå in i lagerbyggnaden dit leveransen skulle.
– Till slut gick det inte längre, jag kände panik, och förklarade för transportledaren som tog upp det med kunden.
Det gav resultat. Nora säger att hon i dag skulle ta upp problem direkt.
En annan kvinnlig chaufför framhåller att det är viktigt att frågan om jämställdhet lyfts.
– Men att en manlig kollega frågar om man behöver hjälp är inget problem, säger hon.

Olustiga festligheter
I Transportarbetarens enkätundersökning tog flera i fritextsvar just upp problem med trakasserier och diskriminering som skett utanför den fysiska arbetsplatsen. Antingen när de levererade och lastade hos kunder eller i samband med ”festligheter” anordnade av arbetsgivaren.
Erika berättar att en kollega högt inför alla, på väg till julbordet, sa att hon såg ut som en porrstjärna och ”skämtade” om hennes klädsel.
När hon tog upp det med sin arbetsledare slog denna bort det med att det skedde utanför arbetstid.
– Klockan var alltså 17.10…
”Tärande i längden”
Arbetsledaren har också flera gånger i andra sammanhang klargjort att de uppfattar saker på olika vis och att hon är så känslig. Däremot kan Erika, som arbetar på ett större åkeri i Västsverige, inte se att hon kunnat ”förebygga” det hon utsatts för:
– Nej, jag är ändå så pass stark och vet att det inte spelat någon roll. Alla kan råka illa ut. Om jag tänkt på sådant som hur jag är klädd på jobbet? Ja, alltså, jag har flera gånger fått höra att de man kommer ut till går i gång på varselkläder, ”shit vad sexig du är i varselkläder” liksom…
– Jag tycker inte att jag är överkänslig och vet att det inte är personligt. Men det är klart att det är tärande i längden, säger Erika, som i dag är i 45-årsåldern.
Fotnot: Statistiken i artiklarna är till stor del byggd på uppgifter från Trakasseribarometern 2026, en omfattande rapport om trakasserier och diskriminering i arbetslivet som sedan 2018 genomförs av Verian (tidigare Kantar Sifo) – ett opolitiskt opinions- och undersökningsföretag.

